"Va fin du är! Snygg outfit, du ser ut som en ridtjej."

Detta sagt helt utan ironi, alltså suger jag åt mig av va fin du är-delen och nyttjar selektiv hörsel och förtränger det där han sa om ridtjej.

Ni vet hur lång den där väntan känns när man kommer ner till tvättstugan och det är några minuter kvar på tvätten, längre än en minut men för kort för att man ska gå upp igen och vänta.

Hände mig nyss och istället för att stå och tänka på just ingenting medans jag stirrade in i tvättmaskinen så gjorde jag utfall och knäböj.

Känslan av att vilja förklara mig för min granne, som gick förbi och tittade undrande, var väldigt stor.

Alltså utan den här badrumsrensningen jag sysslar med så skulle inte jag ha nåt att blogga om.

Innan rensningen hade jag 11 necessärer (is that really necessary?) i varierande storlekar. Nu har jag rensat ner det här antalet till fem stycken (applåder!) men det mest uppseendeväckande är inte min rensninstalang utan det faktum att i två av de elva necessärerna så hittade jag knivar. En fickkniv och en morakniv (med mitt namn graverat på knivslidan). Två gånger om har jag alltså tyckt att en kniv hör hemma bland tops, tamponger, hårsnoddar, nån mascara och annat sånt jox.

Nog för att jag såg solen i säkert en kvart i fredags, men så värst vidare stark är den inte så här års. Alltså behöver inte en miljard solskyddsfaktorsflaskor ta upp plats i badrumskåpet.

Påminn mig i maj nästa år att jag ställde dem i hörnskåpet i städskåpet så slipper jag köpa en miljard nya för att jag inte kommer ihåg vart jag ställde fjolårets.

Det kan förresten vara bra att påpeka då och då att i det där skåpet har jag också mitt förråd av shampoo, balsam, duschkräm och sånt. Kan vara bra att ha i åtanke när man skriver upp balsam på inköpslistan, är duktig och kommer ihåg att ta med listan till affären, köper allt på listan, kommer hem och av en slump tittar i det där hörnskåpet och hittar tre osprättade balsamflaskor. Åhh vad jag önskar att jag hade haft det i åtanke när jag skrev den där listan imorse.

Det var länge sen jag klagade över saker jag stör mig så det är dags för en sån lista igen:

1. Slangord med dubbelkonsonanter (ex. frulle, kjorren, mellis, chirre och dirre).

2. Missbruket av ... (tre punkter). Hade själv en period där jag överanvände de där tre punkterna men har jobbat bort det ganska bra. När jag sitter och korrläser på jobbet så är det en av de första sakerna som rödmarkeras och än så länge har det inte dykt upp något fall där de faktiskt behövs.

3. Att i ord där man medvetet stavar fel för att förmedla en känsla av att något är "stooort" eller att "spänningen" är oliiidlig så har det inte gått fram till alla att det bara är vokalerna som kan dras ut sådär. För jag skulle vilja höra någon första uttala "sssttoorr". Dessutom skapar det ordbilder som blir väldigt svårlästa.

Ständig bubblare på listan är versal i början på veckodag eller månad som står i löpande text. Ja, på engelska skriver man så, på svenska är det fortfarande gemen bokstav som gäller.

Allt det här är naturligtvis så petigt, nördigt tyckande att det sjunger om det, men jag kan ta på mig knäppisrollen ett tag. Istället väljer jag att se mellan fingrarna med dem som använder den där klassiska "tjej gick till studio och fick sin profilbild tagen så att det ser ut som att hon sitter vid en spegel" som man ser överallt på Facebook. Jag har också överseende med folk som rapar och jag suckar inte åt skrikande ungdomar på studentflak.

Från fyrkantig språkpolis till öppensinnad medmänniska på nolltid liksom.

Grattis Apple som har lyckats sälja in sina produkter som en del av en livsstil. Jag beställde en iPhone4 och visst känns det som att mitt liv kommer bli lite, lite bättre när jag har den i min hand.

Min silvertejpade C905 från SonyEricsson ska äntligen pensioneras. Den har varit en fin följeslagare, men vi skiljs åt som vänner.

Här satt jag laddad efter en veckas shopping och tänkte modeblogga er till månen och tillbaka.

MEN, av allt det som hamnade i kassarna så finns det knappt nåt som ligger uppe med bild på respektive butiks hemsida.

Och att bara skriva, tre klänningar, en kjol, en topp och ett par byxor, säger ju inte så mycket.

Kjolen var leopardmönstrad, om det hjälper er fantasi på traven.

Men vi kan iallafall glädjas åt att jag härmed vet vad jag ska ha på mig på alla julbord och fester som väntar i december och sånt är ju alltid värt att applådera.


Jag köpte en mössa också

Nu för tiden är det ingen som löser rebusar längre för vi har fullt upp med att hitta den röda tråden i en spretig grupp facebookvänner som alla har en gemensam (för dig, okänd) vän.

Förra veckan var det säsongsavslutning av Doobidoo. På spåret tar över dess plats i tv-tablån. Det är ett program som jag dömt ut på förhand trots att jag knappt sett en minut av det. Doobidoo handlar om musik och där kan jag iaf några av frågorna. På spåret handlar om geografi och om det kan jag absolut inte ett endaste dugg och jag gillar att känna mig smart framför tven, alltså går På spåret bort (av samma anledning tittar jag inte på Are you smarter than a fifth grader?).

Hur ska detta tomrum fyllas? Med SVT Play såklart, jag har missat sex avsnitt Doobidoo som jag måste hinna med att marathontitta på de kommande fredagkvällarna innan de försvinner från playen.

Så när ni frågar om jag vill hitta på något i helgen och jag svarar att jag redan är rätt uppbokad så förstår ni varför.

In your faces alla ni som säger att karma inte lönar sig.

Började dagen med en god gärning och nyss dök den här upp på mitt skrivbord:


Goda gärningar smakar gott

---

4 timmar senare:
Tack vare flitiga kollegor och en strong insats från undertecknad är den där asken slut nu. Och jag vill aldrig äta choklad igen, den var mig övermäktig. På riktigt. Jag dör just nu stora chokladdöden och kan knappt andas.

När jag kom till jobbet imorse så tyckte mina kollegor att jag såg så väldigt trött ut. Så var det inte, men jag kan förstå att det kanske såg ut så eftersom jag tillbringat morgonen med att gråta lyckotårar.

Bäste Criss har friat till finaste Josse och mina tårkanaler är programmerade så att det bara behövs att någon säger "bröllop" så börjar de fyllas. Fatta då hur det forsar när sånt händer i den närmaste kretsen?


En himla massa grattis till er båda!

Det är inte bara skönt att sova i in egen säng igen utan det är också skönt att glida in i gamla vanliga rutiner igen.

Jag har oftast med mig matlåda till jobbet och vill gärna ha sallad till den men tycker att det är jobbigt att stå och dutta med massa olika plastlådor här hemma. Det går såklart att köpa en sidesallad nere i restaurangen, men det blir dyrt och tidskrävande i längden. Lösningen på det är en jättebra salladsskål (Tupperware såklart) som jag gör iordning en hel veckas sallad i och tar med till jobbet.

Det kommer bli mycket soppa i veckan så det blev en matig sallad med både fetaost och kidneybönor i.


Fräsch och färgglad lyfter vilken måltid som helst!

Woho! För första gången någonsin så sammanföll de faktum att jag behöver vässa min kajalpenna och att jag faktiskt vet var min pennvässare är!

Nya shorts, men det var inte så mycket mål i de där shortsen som jag trodde. Däremot tror jag att pojkarna blev lite avundsjuka på mina nya shorts och det här tog sig uttryck i stryk. Ganska tidigt in i matchen fick jag en hård (oavsiktlig) armbåge rakt upp på näsan. Där blev det lite blod och några tårar också.

Sen spelade jag vidare med en näsa som svällde i realtid.

I vanliga fall så brukar de hårda skotten hamna på benen men idag fick de in några fullträffar på armarna också. Kan vara så att de lyckades få till den tydligaste innebandybollsavgjutningen någonsin. D.v.s. man ser inte bara märket efter hålen i bollen utan också från de små groparna i plasten. Väl skjutet!

 
Bilden på bollmärket måste vara större för att ni ska förstå hur ont det gör

Det kan vara så att nyårsklänningen är fixad nu (eller så snubblar jag över någon ännu finare innan det är raketdags och då får den jag köpte igår glänsa på julfesterna). Men vad är det för nytta med att ha en nyårsklänning om man inte har några nyårsplaner?

Nu är det bara en vecka kvar tills bästa Tove ska firas på konsert med bästa Oskar Linnros.

Ni vet väl att jag har kändisspottat Linnros på blåa linjen? Vill man se tunga hiphopkillar är det blå man ska åka. Men har du otur är det bara Sean Banan som dyker upp.

Oskar, spela den här på onsdag så blir jag glad.

Sådär ja! Trodde att jag skulle bli utan Jul på Liseberg i år, men nu har det löst sig. Efter julfestx2 med jobbet så åker jag ner till Göteborg helgen innan jul. Yey!

Om man gillar Billy Joels låtar och tycker om Helen Sjöholms röst så är det strålande nyheter att höra att imorgon släpper Helen Sjöholm en ny platta där hon tolkar just Billy Joel. På svenska dessutom.

Och visst borde väl Barpianisten vara den svenska tolkningen av min favorit Piano man?


Här är Sjöholms version av den klassiska She's always a woman

Årets julbord med familjen är bokat. Vi ska äta på Riverside i Uppsala. Jag sitter redan nu med menyn framför mig och markerar allt jag vill ha.

Jag hoppas att hälften av det jag vill ha är slut för det finns inte en chans att jag ska få i mig allt det här:

Förfest hos Emely och Einar igår. Det var mycket skåningar där jag behövde bara en halvtimme i deras sällskap innan jag började rulla på r:en. Anpassningsbar eller kappvändare, det beror på hur man ser det.

Kön till Strand var tydligare längre än längst så vi gick till rätt nyöppnade Nu! på Kungsholmen. Fuldansade mest och jag råkade ge en kille näsblod genom att köra upp ett sugrör i näsan på honom. Andra gången det händer och då gör jag det inte ens med flit.


En studie i fuldans

Hur sorgligt ser inte det här ut? Ett tappat farsdagkort som låg på tunnelbaneperrongen.


För inte kan väl Märta eller hennes pappa ha slängt det med flit?

Armbågen gör fortfarande så in i h*lvete ont, det kliar i halsen och ryggen känns allt annan än okej efter innebandyn.

Men, imorse på innebandyn hade jag glömt mina knäskydd. Spelade ändå och kunde hålla igång hela timmen utan att känna av mina knän. Det var ett hallelujamoment.

Ni känner det va? Nu är snön här och då är inte julstämningen långt borta. Så fort jag får tillgång till mitt hem igen ska det pyntas med tomtar i varje hörn, raksträcka och vrå jag kan hitta.

Kalendern fylls med glöggfester och julbord. Eftersom den redan är fullbokad så hoppar jag min pyntkväll i år. Har tre-fyra flyttkartonger fulla med pynt så jag tror att jag kommer klara mig ändå.


Någonstans preciiis innan det här går min gräns

Har för tillfället ett Friskis & Svettiskort att tillgå och eftersom jag missade zumban igår så har jag bokat in mig på ett danspass på F&S Lindhagen.

Jag är noll sugen just nu, men det är inte kroppen som är trött egentligen utan bara sinnet. Det kommer att kännas bra när jag väl är ombytt och klar. Och om jag bangar träningen får jag inte köpa några nya innebandyshorts (det är alltså ett straff att inte få göra av med pengar).

Jag behöver nya shorts, alltså går jag och tränar.


Men allra, allra helst skulle jag vilja ha ett par sånna här. Finare inneskor får man leta efter. Kanske en bra present till mig själv när jag, om en månad, firar ett år på innebandyplanen.

Med gummistövlar på kan jag ta mig an hur mycket slask som helst.


Hur man enkelt känner sig oövervinnerlig tidigt på morgonen

Efter en, minst sagt, crappy dag på jobbet så hade jag behövt ett boxpass, dansa eller något där man verkligen måste fokusera på det man håller på med.

Men istället har jag bokat upp mig på dubbepass: spinning+core

Stora utrymmen för tankarna att fladdra fritt, men om jag tar i tills jag kräks så borde det ju lösa sig ändå.

Finns det problem så finns det lösningar liksom.

Vilken härlig kväll det blev! Det började med trevligt minglande, catch up (varför finns det inget svenskt ord för samma företeelse?) med folk jag inte sett på år och dag (med betoning på år), snittar och cava.

Jag hade inga planer på att gå ut, efter elva började jag känna mig lite sliten efter att ha agerat flytthjälp hela dagen, tänkte att midnatt nog skulle bli en lagom deadline för mig. Men hamnade i samtal av den där sorten att tiden bara flyger förbi. Det är en vinst varje gång jag träffar människor som får mig att vika mig dubbel av skratt och slå mig för knäna, sådär som en överspelande skådespelare skulle gestalta gapskrattet.

Det är mer befriande än vilken alkoholdimma som helst och jag skulle tro att det gör underverk för hälsan.

Mera skratt!

Det blev inget Doobidoo för mig. När jag låg i badet kom jag på att jag hade glömt bort att hämta ut 24 st biobiljetter som absolut måste hämtas ut senast idag. Tryckte ner mössan över det blöta håret, låtsades att jag var 14 år och mina mjukisbyxor var en del utan en trendig outfit, åkte in till stan och hämtade ut mina biljetter.

Nu: svtplay tills jag somnar.

Jag älskar oliver. Svarta som gröna, ständigt denna olivcraving.

Exakt hur mycket jag älskar oliver?

Så mycket att överväger att döpa min förstfödde son till Oliver. Så ere.

Jag är så tacksam för alla soffor och sängar jag har fått låna under stambytet. All god mat och trevligt sällskap det har fört med sig. Nu ska jag sova ensam hemma hos Åsa och Josef fram till dess att det är klart hemma hos mig i slutet av november. Jag är verkligen så sjukt, sjukt tacksam för det och det är en himla skillnad på att säga "klart att du får sova hemma hos oss hur mycket du vill" och att verkligen göra det sen och få en att känna sig väldigt välkommen. Hatten av för fina vänner alltså.

Men ikväll är jag alltså ensam i lägenheten och även om jag anser mig vara social i alldeles normala mått så ska det bli fantastiskt skönt att inte prata med en enda människa ikväll.

Jag ska titta på Doobidoo, läsa lite bok, hitta mitt inre lugn och sova tidigt.

Allt för att imorgon vara redo att bära flyttkartonger och sen gå på födelsedagsfest där kaptenen närvarar, cavan flödar och det finns många nya händer att skaka. Men jag ska sköta mig, herregud vad jag ska sköta mig. Ångest från förra helgen moler fortfarande i magen.

Igår var jag på Zumba igen och det finns nog inget som får mig att känna mig så ograciös som att gå på ett danspass. Jag börjar förstå vart händer och fötter ska ta vägen, men det ser väldigt stapplande ut när jag förflyttar dem och det där med takt har ju aldrig varit min grej. Men det kändes ändå som en liten förbättring mot när jag testade det första gången på Friskis och igår blev jag till och med svettig, det hann jag aldrig bli på första försöket.

Kolla på den långa tjejen i gröna byxor och vit tanktopp, det skulle kunna vara jag:

Andra får sina fotoobjekt att skratta genom att göra roliga grimaser, vifta med en uppstoppad fågel och sånt, men inte jag inte. Jag berättar ordvitsar, det fungerar också.

- Din hund verkar trivas väldigt bra i köket.
- Ja, det är en grythund

Schulman show är tillbaka och min tumhållning lönade sig, Markus Larsson är med som panelmedlem även denna säsong.

Markus Larsson - bästa Norrländska importen sen rökt renkött

Typ en miljon gånger har jag försökt sammanfatta förra helgens bravader, men nu har det ju hunnit gå en hel vecka sen dess och nytt vatten har runnit under broarna. Förra helgen var alltså mycket träning, länsa Emmas garderob och gå en ordentlig långpromenad.

Och i veckan som var drog jag på mig en bussföraruniform för första gången, stod på mässa med tillhörande branschfest. Wallmans på turne uppträdde. Skoj, god mat, bra sällskap.

Och så blev det torsdagkväll och dags att åka till Göteborg. Inte helt oväntat så strulade SJ. Men hem till Tessan och Andreas kom jag till slut. När de åkte till jobbet på fredagsmorgonen stack jag ut en sväng i Skatås. Mysjoggade för att testa knäna och det kändes bra! Sen strosa runt på stan, sitta på fik, titta på folk och läsa bok. Umgås lite med mig själv.

Hem och förbereda maten innan värdparet kom hem. Äta, piffa och sen iväg till Alex förfest. Farligt starka drinkar och sen var vi ett stort gäng som drog till Park Lane. Dans non-stop till det stängde kl 05. Nånstans här försvann min kamera :( Därför finns den här kvällen bara förevigad på en vimmelbild där det (tack och lov!) är Nicke och inte jag som är i fokus.



Efter mycket bankande på dörren hemma hos Tobbe blev vi insläppta och kunde däcka i säng. Dagen efter var minst sagt skakig. Förflyttade mig enbart mellan Alex och Tobbes soffa. Ägg- och baconfrukost på det ena stället och pizzamiddag på det andra. Samtal om den tappade tron på kärleken, lite ny kunskap om renar och vanlig dagen efter-ångest toppades sedan av att vi hyrde film som jag somnade till efter typ en kvart. Inte så mycket action, men ibland behövs sånna dagar också. Och så var det bra att vila min arm också som fick en fraktur i armbågen efter ett fall på dansgolvet. Det kallar jag breakdance.

Tanken var att åka till Ullared på söndagen, men bilder på köerna därifrån hindrade oss. No way att jag står i en timmes kö för att komma in och kriga där. Jag, Josse, Criss och Tessan lekte på Universeum istället och sen mötte vi upp pojkarna för lunch.

Sen stirrade vi ett tag tomt framför oss i hopp om att komma på något att göra. Det slutade med att vi åkte hem till Tessan och Andreas och spelade pingis. Det var roligt i exakt en halvtimme. Sen kollade vi på film, min allra första närkontakt med Star Trek. Ställde en miljon frågor i minuten och var det värsta filmsällskap man kan tänka sig. Pojkarna gick hem men jag och Tessan hann med en till film innan jag satte mig på bussen.

Nu är jag alltså hemma med en skadad armbåge, ingen kamera, min mobil är kvarglömd hos Tessan och mitt minne försvann någonstans hos Alex i fredags.