Efter en, minst sagt, crappy dag på jobbet så hade jag behövt ett boxpass, dansa eller något där man verkligen måste fokusera på det man håller på med.

Men istället har jag bokat upp mig på dubbepass: spinning+core

Stora utrymmen för tankarna att fladdra fritt, men om jag tar i tills jag kräks så borde det ju lösa sig ändå.

Finns det problem så finns det lösningar liksom.

Vilken härlig kväll det blev! Det började med trevligt minglande, catch up (varför finns det inget svenskt ord för samma företeelse?) med folk jag inte sett på år och dag (med betoning på år), snittar och cava.

Jag hade inga planer på att gå ut, efter elva började jag känna mig lite sliten efter att ha agerat flytthjälp hela dagen, tänkte att midnatt nog skulle bli en lagom deadline för mig. Men hamnade i samtal av den där sorten att tiden bara flyger förbi. Det är en vinst varje gång jag träffar människor som får mig att vika mig dubbel av skratt och slå mig för knäna, sådär som en överspelande skådespelare skulle gestalta gapskrattet.

Det är mer befriande än vilken alkoholdimma som helst och jag skulle tro att det gör underverk för hälsan.

Mera skratt!

Det blev inget Doobidoo för mig. När jag låg i badet kom jag på att jag hade glömt bort att hämta ut 24 st biobiljetter som absolut måste hämtas ut senast idag. Tryckte ner mössan över det blöta håret, låtsades att jag var 14 år och mina mjukisbyxor var en del utan en trendig outfit, åkte in till stan och hämtade ut mina biljetter.

Nu: svtplay tills jag somnar.

Jag älskar oliver. Svarta som gröna, ständigt denna olivcraving.

Exakt hur mycket jag älskar oliver?

Så mycket att överväger att döpa min förstfödde son till Oliver. Så ere.

Jag är så tacksam för alla soffor och sängar jag har fått låna under stambytet. All god mat och trevligt sällskap det har fört med sig. Nu ska jag sova ensam hemma hos Åsa och Josef fram till dess att det är klart hemma hos mig i slutet av november. Jag är verkligen så sjukt, sjukt tacksam för det och det är en himla skillnad på att säga "klart att du får sova hemma hos oss hur mycket du vill" och att verkligen göra det sen och få en att känna sig väldigt välkommen. Hatten av för fina vänner alltså.

Men ikväll är jag alltså ensam i lägenheten och även om jag anser mig vara social i alldeles normala mått så ska det bli fantastiskt skönt att inte prata med en enda människa ikväll.

Jag ska titta på Doobidoo, läsa lite bok, hitta mitt inre lugn och sova tidigt.

Allt för att imorgon vara redo att bära flyttkartonger och sen gå på födelsedagsfest där kaptenen närvarar, cavan flödar och det finns många nya händer att skaka. Men jag ska sköta mig, herregud vad jag ska sköta mig. Ångest från förra helgen moler fortfarande i magen.

Igår var jag på Zumba igen och det finns nog inget som får mig att känna mig så ograciös som att gå på ett danspass. Jag börjar förstå vart händer och fötter ska ta vägen, men det ser väldigt stapplande ut när jag förflyttar dem och det där med takt har ju aldrig varit min grej. Men det kändes ändå som en liten förbättring mot när jag testade det första gången på Friskis och igår blev jag till och med svettig, det hann jag aldrig bli på första försöket.

Kolla på den långa tjejen i gröna byxor och vit tanktopp, det skulle kunna vara jag:

Andra får sina fotoobjekt att skratta genom att göra roliga grimaser, vifta med en uppstoppad fågel och sånt, men inte jag inte. Jag berättar ordvitsar, det fungerar också.

- Din hund verkar trivas väldigt bra i köket.
- Ja, det är en grythund

Schulman show är tillbaka och min tumhållning lönade sig, Markus Larsson är med som panelmedlem även denna säsong.

Markus Larsson - bästa Norrländska importen sen rökt renkött

Typ en miljon gånger har jag försökt sammanfatta förra helgens bravader, men nu har det ju hunnit gå en hel vecka sen dess och nytt vatten har runnit under broarna. Förra helgen var alltså mycket träning, länsa Emmas garderob och gå en ordentlig långpromenad.

Och i veckan som var drog jag på mig en bussföraruniform för första gången, stod på mässa med tillhörande branschfest. Wallmans på turne uppträdde. Skoj, god mat, bra sällskap.

Och så blev det torsdagkväll och dags att åka till Göteborg. Inte helt oväntat så strulade SJ. Men hem till Tessan och Andreas kom jag till slut. När de åkte till jobbet på fredagsmorgonen stack jag ut en sväng i Skatås. Mysjoggade för att testa knäna och det kändes bra! Sen strosa runt på stan, sitta på fik, titta på folk och läsa bok. Umgås lite med mig själv.

Hem och förbereda maten innan värdparet kom hem. Äta, piffa och sen iväg till Alex förfest. Farligt starka drinkar och sen var vi ett stort gäng som drog till Park Lane. Dans non-stop till det stängde kl 05. Nånstans här försvann min kamera :( Därför finns den här kvällen bara förevigad på en vimmelbild där det (tack och lov!) är Nicke och inte jag som är i fokus.



Efter mycket bankande på dörren hemma hos Tobbe blev vi insläppta och kunde däcka i säng. Dagen efter var minst sagt skakig. Förflyttade mig enbart mellan Alex och Tobbes soffa. Ägg- och baconfrukost på det ena stället och pizzamiddag på det andra. Samtal om den tappade tron på kärleken, lite ny kunskap om renar och vanlig dagen efter-ångest toppades sedan av att vi hyrde film som jag somnade till efter typ en kvart. Inte så mycket action, men ibland behövs sånna dagar också. Och så var det bra att vila min arm också som fick en fraktur i armbågen efter ett fall på dansgolvet. Det kallar jag breakdance.

Tanken var att åka till Ullared på söndagen, men bilder på köerna därifrån hindrade oss. No way att jag står i en timmes kö för att komma in och kriga där. Jag, Josse, Criss och Tessan lekte på Universeum istället och sen mötte vi upp pojkarna för lunch.

Sen stirrade vi ett tag tomt framför oss i hopp om att komma på något att göra. Det slutade med att vi åkte hem till Tessan och Andreas och spelade pingis. Det var roligt i exakt en halvtimme. Sen kollade vi på film, min allra första närkontakt med Star Trek. Ställde en miljon frågor i minuten och var det värsta filmsällskap man kan tänka sig. Pojkarna gick hem men jag och Tessan hann med en till film innan jag satte mig på bussen.

Nu är jag alltså hemma med en skadad armbåge, ingen kamera, min mobil är kvarglömd hos Tessan och mitt minne försvann någonstans hos Alex i fredags.

Jag såg världens snyggaste kille idag på Konsum. Alltså sådär snygg att jag rodnade bara av att stå bakom honom i kön. Vi pratar lång, manlig haka, bruna ögon (som glittrade!), skägg och RÖDHÅRIG.

Han släppte förbi mig i kön när det öppnade en kassa till. Kommer inte ihåg vad han sa (typ "kör på du"), kommer inte ihåg vad jag sa ("eh, ehm, eh (stamma lite mer) tack"). Och så log han så fint. Och köpte keso och lax. Jag älskar keso och lax.

Sen så var det inte mer med det. Han packade ihop sina varor och jag packade ihop mina, sen så gick vi åt varsitt håll.

Nu får jag tillbringa resten av livet med att tänka; tänk om! Tänk om jag hade sagt något. Tänk om han var lika trevlig som han såg ut att vara. Tänk om jag hade vågat. Tänk om han hade dissat mig. Tänk om han tyckte att det var lite charmigt att jag stammade och blev sådär röd om kinderna.

Ibland ska man kanske inte tänka så himla mycket utan bara göra.

Ahhmenåhhh, orka snusförnuftiga facebookstatusuppdateringar:

Loppet som jag hade förhoppningar att persa på blev istället mitt sämsta på länge och jag sprang in på (för mig) skittiden 1 timme och 5 minuter. Strax innan 5 km gjorde sig knäna påminda igen och andra halvan av loppet fick jag växla mellan att springa och gå. Varje meter jag gick var en plåga eftersom jag så gärna ville springa istället. Men jag höll igen ändå för jag vet ju att jag bara skulle förstöra knäna ännu mer om jag körde på.

Är så otroligt besviken och om de som sprang förbi mig hade tittat noga så hade de sett bittra tårar som darrade i min ögonvrå vid några tillfällen. Inte bara för att det blev ett sådan fiaskolopp utan för oron över knäna.

Jag har varit har lidit ett svårt festbegär senaste tiden. Och så kommer Emma och säger att att hon ska på inte mindre än två fester den här lördagen. Då var det jag som skrapade lite med foten i marken, tittade försiktigt upp under lugg och frågade med min snällaste stämma om jag fick följa med.

Och jag fick!

Nu ska håret fönas, sminket kladdas på och danskorna putsas. Jag är övertygad om att det här är bästa uppladdningen inför Hässelbyloppet imorgon.

Vi (jag+planeringstjejerna) har utmanat tjejerna i receptionen på en omgång tjejinnebandy. Jag kan ha lagt upp det som att det är nånting vi gör för skojs skull, som en trevlig vänskapsmatch.

Vad de inte vet är att jag skallade en kille på planen imorse.

Igår mötte lillebror upp mig när jag kom till Uppsala. Vi hämtade ut biobiljetterna till "I rymden finns inga känslor" och sen åt vi middag nedsjukna i de stora fotöljerna på Cafe Linné. Inte ofta jag får till sån kvalitetstid tillsammans med brorsan.

Filmen sen var en riktigt mysig historia. Rolig, tänkvärd och sevärd.

Redan torsdag idag och ikväll väntar AW på kontoret. Sover i Stockholm ikväll så att jag kommer upp till innebandyn imorn också. En innebandy som jag hoppas ska råda bot på min träningsvärk, nu går jag som en stelopererad 80-åring.

En snabb fika tillsammans med Åsa för att vinka av henne innan hon flyttar från landet, sen sätter jag mig på tåget mot Uppsala. Där väntar Josse och vi ska ta oss ut på promenad och grilla för sånt behöver man ju inte sluta upp med bara för att det blivit höst.

Det kommer bli ett bra slut på den här arbetsveckan också, tänka sig!

En kompis i Usa har döpt sin hund till Mongo.

Hehehe.

Tänker inte upplysa henne om vad det betyder på svenska utan istället fnissar jag åt att hon står i parken och ropar efter sin Mongo.