Önskelista

Jag är bra på att snacka, sen är det inte alltid som jag får något gjort i verkstaden. Därför vågar jag inte kalla listan ned för "mål", men däremot en lista över saker jag skulle vilja göra i tränings/friluftslivsammanhang (ingen hänsyn har tagits till problem att kvalificera sig till olika tävlingar och liknande där seedinglopp och sånt krävs, det här är ju en önskelista) :

- Springa ett marathon (Stockholm marathon jubileumsåret 2012 vore nåt det)
- Genomföra ett ultralopp (Lapland Ultra tex.)
- Bestiga Kebnekaise
- Delta i ett triathlon
- Greja tjejklassikern (riktiga klassikern vore såklart coolare, men jag inser mina begränsningar)
- Spela i ett korpenlag (fotboll eller innebandy)
- Lära mig en dans

Man kan ju inte göra allt på en och samma gång, men förhoppningsvis har jag många friska och pigga år framför mig.

Mycket Emma

Både söndag och måndag blev Emma-dagar. I söndags mötte jag upp henne efter jobbet och sen så blev det prat, prat, och lite mer prat över en middag och kvällsfika på stan. Visst är det jobbigt att pendla, men fördelen är att jag hinner hänga lite mer med alla jag gillar i Uppsala.

Här ska det vara en bild på den enorma kärleksmums som det tog mig två timmar att äta upp. Tyvärr funkar inte bildöverföringen, men tänk er att den var större än min knytnäve och väldigt hög. Och lika god som stor var den. 

Långpromenad med samma Emma efter jobbet igår. Tanken var att vi skulle gå till MediaMarkt och tillbaka, men eftersom jag sa att jag hittade (och Emma av någon anledningen trodde på det) så gick vi lite vilse ute i Boländerna. Drygt tre timmar senare kom vi till Ringgatan och fick slå oss ner vid dukat bord.

Om jag trodde att benen var trötta efter det så är det ingenting mot hur de känns nu - ett skivstångspass senare.

Nu börjar armarna domna bort också. Räknar med träningsvärk i mängder imorn. Då passar det med en vilodag där lillebror ska bjuda mig på bio. Gullig brorsa det där.

Och gullig Emma också, hon har lovat att ta mig ut på en till långpromenad. Nästa gång går vi till Jumkil. Det kan vara ett steg i rätt riktning mot ett sånt
här; ett ultralopp med gångklass. Det står uppskrivet över saker jag vill göra i träningsväg. Sen så är jag ju väldigt bra på att snacka också, kom ihåg det.

Knäna höll fram till mållinjen, men inte längre

Åhh vilket dilemma det var igår på ToppLoppet. Benen var så himla pigga och starka, inte ens de första 2-3 kilometrarna var jobbiga och i vanliga fall så är den startsträckan rätt flåsig och jobbig för mig innan benen börjat röra sig av av sig själva.

Massa spring i benen och ett starkt psyke alltså, men tyvärr så gjorde knät att jag fick hålla igen. Gick i nedförsbackarna (där det annars skulle bli för tung belastning) och med tanke på det är jag ändå glad att jag kom i mål på under halvtimmen, även om det var knappt.

Knäna (för det känns i båda, även om det är det högra som gör mest ont) har troligtvis blivit överansträngda för det har blivit en del löpträning sista tiden. Taskig tajming av dem att trilskas nu, men får helt enkelt vila dem i form och hålla mig till spinning, simning och gym som inte innebär några hopp eller tunga stötar. Har fortfarande som mål att persa på Hässelbyloppet nästa helg.

Och hur det gick för min träningskompis då? Jodå,
Mr Ironman kom trea på milen, grymt imponerande!


Bild lånad från topphalsa.se

Mitt i prick

Övade lite skott innan fredagsinnebandyn skulle börja.

Jag: Åhh det känns som att mina skott är så himla klena, ingen kraft i dom liksom. Råkar man få killarnas skott på sig så gör det ju svinont.

Josef: Testa att skjuta på Åsa och se om det gör ont (Åsas uteblivna protest räknas som samtycke).


Några sekunder senare


Åsa: AAAAAJ! Kolla här, värsta märket på magen ju!

Och av det har vi lärt oss att mina skott är hårdare än vad de ser ut att vara. Och att man kan tacka för mat och husrum genom att skjuta någon i magen.

Lite lost

Fick supertydliga beskrivningar på hur jag skulle ta mig till Karlplan imorse (sitt långt fram i tåget, gå upp mot Valhallavägen, vänstra utgången och så gatan till höger när jag kommer upp så står bilen och väntar där).

Ändå blev det fel. Åkte mot Mörby istället för mot Ropsten. Kom inte på det förrän jag var vid Stadion. Hoppar av och får vänta länge på ett tåg tillbaka mot Centralen. Byter vid Östermalmstorg, sätter mig långt fram i tåget, går upp mot Valhallavägen, tar den vänsta uppgången. Går inte till höger som jag skulle utan går vänster istället, får gå några varv innan jag hittar den rätta gatan.

Lite fel blev det ju men gick bra till slut. Berättar för kollegan om mitt lilla äventyr.

- Ja men du kunde ju ha klivit av vid Stadion och sen gått hit, det tar bara typ 7 minuter.

Jag tittar bara på honom och sen så skrattar vi. Fatta hur låga oddsen är att jag skulle ha hittat rätt OCH att det verkligen skulle ta bara 7 minuter för mig.

Hahaha.




Vad ska dom ut på vägarna och göra?

Imorgon ska jag åka någonstans än till kontoret. Det betyder att jag behöver hjälp av minst tre kollegor som hjälper till att visa och förklara hur jag ska ta mig dit (och då är det inte ens slutdestinationen som jag ska hitta till utan bara till den platsen där en jobbarkompis ska hämta upp mig). Men de hjälper mig så gärna eftersom de är så förtjusta i idén att jag ska infinna mig på mina möten, och då helst i tid.


Pendlarlivet

Pendla. Vilket helvete det är ändå. Och snart kommer det löv på spåren och då kan inga tåg köra i tid.

I söndags flyttade jag temporärt hem till mamma och pappa i Uppsala eftersom det ska stambytas i min lägenhet. Visst är det trevligt att få umgås med familjen, lyxigt att få maten lagad och sånt (är rysligt bortskämd). Men jag sover på bäddsoffan i vardagsrummet, har mina kläder inne i musikrummet och så står det en annan väska med kläder på kontoret. Eller egentligen har jag tre väskor på kontoret. En med kläder, en med träningskläder och så min träningsryggsäck. Har alltså mitt liv utspritt i diverse väskor.

Träningen och min fritid blir lidande eftersom nästan tre timmar varje dag går åt till att transportera sig. Hur stod jag ut förut? Det måste varit för att jag inte visste bättre.

Avskyr andra människor på morgonen, älskar min lilla skogspromenad som jag är van vid. Vill aldrig bo längre än max tio minuters promenad från jobbet.

När jag mötte döden på Djurgården

Jodå jag dog lite igår. Det var fler än jag som hade anmält att de skulle komma till gruppträningen, men i slutändan så bangade alla så det blev bara jag och upphovsmannen Viktor.

Vi började i ett tempo som var högre än vad jag är van vid. Medan han joggade på och kunde konversera utan problem så hade jag knappt nog syre i hjärnan för att kunna svara. Skojig tjej, jätteroligt sällskap verkligen.

Trots grym pepp (utan den hade jag stupat tidigare) så fick jag ge mig vid Djurgårdsbron. Lite ovant för mig att vara nån som ger upp, men nästa gång ska jag orka några meter till, och sen några meter till, och...ja ni fattar.

ToppLoppet nu på lördag och imorgon är sista gruppträningen i Hagaparken. Då ska vi köra ett genrep på banan. Det blir bra för då kanske jag kan få koll på vart någonstans som det är ca 500m kvar till mål, det är nämligen då det är dags att lägga in högsta växeln. Och nu så vet jag ju att jag inte dör av en högre växel.

Bara nästan.

Min sista vecka, för på söndag dör jag

På gruppträningen i Hagaparken i tisdags var det en kille från snabba gruppen (jag springer med nybörjarna) som undrade om det inte var någon som var sugen på att köra fler gruppträningar utöver de som ToppHälsa ordnat.

Bra initiativ tycker jag, på något sätt så lyckades han övertala mig (ehh, inte så svårt, bara att dingla med en utmaning framför ögonen på mig) att hänga med på söndag och springa.

Vi upprepar: Jag (som tränar med nybörjargruppen) ska springa med en kille som just nu tränar inför att delta i
Ironman (och som dessutom planerar att springa milen i ToppLoppet på 40 min för att sen hänga på gruppen som ska springa 5km och klara den distansen på 20 min).

Förnedring och förödmjukelse är tydligen min grej.


De kallar mig Foppa, fast med innebandyklubba och utan is

Mycket tjat om innebandy här märker jag, men det är ju så. himla. kul.

Imorse gjorde jag mitt snyggaste mål någonsin, istället för att bara skjuta och hoppas på det bästa när jag närmade mig mål så fintade jag och placerade bollen i nätet. Framsteg mina damer och herrar, framsteg.

Ris

Bouillabaisse blev godkänd och till efterrätt serverades melon och glass, vet inte vad det skulle kunna tänkas heta på finfranska.

Serverade ris också OCH det blev perfekt. Enda gången jag fått perfekt ris tidigare är när jag använt "boil in bag rice". Helt omöjligt att inte lyckas med det, men den här gången körde jag vanligt hederligt jasmineris (plockade med det från affären utan att betala, det stod ju ändå mitt namn på det) och fick till det bra ändå. Tror att allt hängde på min kastrull, en fantastisk Skultunakastrull som jag köpt på loppis. Förr i tiden visste de hur man gjorde kastruller och jag ska se till att den här fina orangebrunblommiga kastrullen överlever mig också.

Hur som helst, bra mat, ännu bättre sällskap. Mycket bra kväll.

All in, all the way

Uppställningen inför morgondagens innebandy är klar. Vi har inga avbytare.

Det blir till att springa livet ur sig hela långa timmen alltså.

Och sånt ser jag fram emot? What a crazy fuck.

Fint skar´e va!

Det har varit lite si och så med matlagningen sista tiden. Ätit matlådor från frysen varvat med yoghurt.

Men ikväll ska det lukta gott från spisen igen. Ska bjuda en kompis på middag och det står bouillabaisse på menyn (fast från början stod det typ "bullabais" tills jag googlade den rätta stavningen).

Det är en fisksoppa som blir lite finare på franska.

Att oja sig över skitsaker

Har sån tur att det är väldigt, väääldigt sällan som jag får huvudvärk eller munsår. Det är ju sånt som folk råkar ut för titt som tätt men för mig kommer det som en chock varje gång och det känns som världens undergång.

Nu ska jag försöka komma på var jag kan ha lagt den där munsårssalvan jag köpte -98.

Morgonjogg i mörker

Masar man sig upp för att träna när det fortfarande är mörkt ute så är det en välbehövlig belöning att se solen gå upp efter första kilometern. Och så underlättar det ju att se var man sätter fötterna.



Glee är tillbaka

Idag börjar äntligen säsong två av Glee. Ä n t l i g e n!

John Stamos gästskådespelar någon gång under säsongen, ja ba dör! *tonårsfnitter*


Terrängträning

Idag åkte jag, Åsa och Marit ut till Tullinge där Marit bor och det är också där runtomkring som Tjur Ruset kommer att vara. På med löparkläderna och sen ut i skogen.

Det blev 12 km över stock, stenar, rötter och lite lerpölar här och var. Så sjukt kul! Tänkte inte alls på sträckan eller tiden för jag hade fullt upp med att kolla vart jag satte fötterna.

Mer terrängträning måste det bli, det är svårt att inte bli inspirerad när man springer i en vacker skog full av höstfärger.

Blir rasism inne vart sextionde år eller?

Va fan hände?

Somnade innan valvakan kom igång ordentligt och vaknade av en käftsmäll.

Pinsamt Sverige, och mycket, mycket oroväckande.


Fotografiska

Vilken produktiv och bra helg det här har varit ändå. Tvättat minst åtta maskiner, städat och börjat plocka inför stambytet, tränat, röstat och igår var jag och Alex först och käkade lunch och sen en sväng på Fotografiska museet.

Hade sån tur att vi hann med att se Annie Leibovitz (kändisfotografen som bl.a tagit bilden av en höggravid Demi Moore) utställning men det jag gillade mest var Sandy Skoglunds färgstarka bilder.


Inget photoshoppande här inte, utan det är mäktiga installationer som Skoglund skapat.
(Bild lånad från fotografiska.eu)

Förskottsbelöning

Efter varje genomfört lopp får jag köpa en träningspresent till mig själv (typ nya strumpor, handskar, gummiband, osv). Nu både vill jag ha, och behöver nya träningsskor alltså skulle det bli nästa present. Synd bara att skorna jag vill ha är slut överallt.

Men jag var inställd på belöning och shopping (detta trots det faktum att jag hade bestämt att september skulle vara en shoppingfri månad) och då måste jag få belöning och shopping.

Tada! En ny höstjacka från Monki, stort tack till mig själv.


Söt kollega när jag kom imorse: "Jag visste inte att du hade flyttat till söder?"


Tidigare inlägg Nyare inlägg