Jag gråter ibland när jag kollar på film, speciellt som det är amerikanskt och på gränsen till sliskigt. Slutscenerna i Armageddon får mig alltid att slå på tårkanalerna. Ni vet där när Bruce Willis och Liv Tyler tar farväl av varandra. Första gången jag såg den filmen var på bio med lillebror, han höll på att skämmas ögonen ur sig över sin snyftande storasyster. Hade jag också gjort (bio, då kan man försöka skärpa sig), men jag kunde inte hejda tårarna. Men att gråta över sorgliga filmer där folk dör är det inte så många som höjer på ögonbrynen åt. Men jag gråter när jag får se helt överlyckliga människor också. I Extreme Home Makeover. När familjen kommer hem till sitt nya hus och blir sådär lyckliga att de inte riktigt vet vart de ska ta vägen, då fäller jag glädjetårar för deras skull. Och så varje gång barnen i Wild Kids fick träffa sina föräldrar, det var så fint. Jag kan gå runt och vara så ball och orörd jämt eftersom jag har de här små kryphålen. Men Extreme Home Makeover är egentligen inte okej, men om jag outar denna ovana så kanske den försvinner.