Det blev shopping, men bara välbehövlig sådan. Och två till byxor idag, jodå, det behöver jag visst. Har fixat ny nätverkskabel också så nu ligger jag utslagen i min egen säng och bloggar, skönt det.

Middag hemma hos N, igår trevligt och gott. Sånt här borde vi göra oftare. Inte bara säga utan faktiskt göra slag i saken också. Ikväll blir det bio tillsammans med N, ska kolla på Underbar och älskad av alla, feelgood-film och jag gillade boken så det blir förhoppningsvis en bra upplevelse.

Nu har jag invigt kokplattorna, det blev kokta ägg till frukost. Slog på fläkten för första gången, den låter ungefär som en helikoptermotor, vad angenämt. Turligt nog drar den åt sig allt matos på nolltid så den behöver inte stå på några längre stunder. Nu är det dags för dagens andra premiär: första tvätten i ny tvättstuga. Jag har en mangel igen ♥ Älskar att mangla sängkläder och handdukar, de åker in alldeles fluffiga och kommer ut som platta fina paket. Tvättstugan ligger i källaren, läskig källare när lamporna slocknar. Ni vet en sån där med vitkalkade väggar, rör som låter och lååånga gångar.


Mamma utstötte glada tillrop när hon såg den här gamla stenmangeln. Den ska tydligen vara helt grym och oöverträfflig säger hon. Men den törs inte jag använda (en vanlig bordsmangel does it for me) för jag är ganska säker på att jag skulle kunna ta livet av mig om jag skulle försöka dra igrång den.

Första mobilbloggen! Så här mysigt hade mamma det hela vägen från Halmstad till Uppsala

Sitter och käkar lunch på Stockholms central. Inte för att maten är något att hurra över, men jag kan ju surfa samtidigt. Har letat upp var min praktik ligger så att jag inte ska komma flera timmar försent på måndag. När jag praktiserade på AHC i gymnasiet tog jag fel uppgång från tunnelbanan vilket gjorde att villade bort mig totalt och kom 1½ timme försent, har alltså lärt av mina misstag. Den här gången läste jag dock karta som en elitorienterare (tack vare alla felkörningar i Florida) och hittade nästan på en gång.

Har varit klantig igen. Riktigt pinsamt klantig. När jag var nere på toaletten här på centralen skulle jag justera BHn lite, bara dra lite i den högra kupan så att den inte skulle sitta snett. Jag drog men tappade taget så att jag slog mig själv på näsan. Om jag började blöda näsblod? Naturligtvis. Har två andra klantiga näsblodshistorier på lager som jag ska roa er med i framtiden.

Nu ska jag shoppa bara pyttepyttelite. En förvaringslåda och en handduk, that's it. Kanske ett par byxor också om jag blir kär. Och höstskor, måste ha höstskor. Och kanske någon tröja som passar på kontor. Det är faktiskt nödvändigt. 

Middag  hos N ikväll, det betyder att jag inte kommer använda min spis (läs kokplatta) idag heller. Premiärstekningen får vänta.

Jag lever och mår till och med bra. Sitter hemma hos mamma och pappa eftersom jag inte har något internet än, men om nåra dagar kan jag dunka in 100Mbit/s i lägenheten, bra det. Jag har massa saker kvar i Halmstad (vilket betyder roadtrip väldigt snart om jag får som jag vill) och hemsk träningsvärk efter allt flyttande, men det här ska nog bli bra ska ni se. Ny soffa på plats (tack mamma och pappa). Den tog minst två timmar att montera ihop och den krävde borrande av nya hål för det hade inte IKEA försett den med. Herregud hur ska normalhändiga personer klara av sådant där? Tur att jag är jag är så bra att jag är redo att ersätta Martin Timell vilken sekund som helst. Så nu får alla rum hemma hos mig, men vill ni ha is i drinkarna får ni springa över till E, hon bor bara en minut bort :D

Det känns fortfarande lite overkligt att jag är tillbaka här. Så fort jag går utanför porten är jag rädd att jag inte ska hitta hem igen. Det kommer ju att hända. Eftersom jag vet att jag kan gå vilse i min egna ficka så ska jag åka till Stockholm imorn för att leta upp vart jag ska på måndag.

Tusen tack till alla som har hittade en lucka i sina scheman, trotsade baksmälla och spände musklerna för att hjälpa mig flytta.

All heders åt Apple! Har letat som en galning efter min laddarsladd till iPoden. När jag drog på mig mina nytvättade byxor hittade jag den, tvättade och fin låg den i fickan. Fungerade precis som förut. Hur bra som helst.

Har inte gått och lagt mig på hela natten. Börjar ana slutet och nu börjar det ljusna ute. Då ska jag passa på att springa ner och helt olagligt dumpa stora svarta sopsäckar vid sopstationen på gården. I med massa vitaminer och koffein. Vitaminer mot förkylningen (att bära tungt är bra mot feber har jag hört).

Det är sista natten i Halmstad nu. Känner mig så kluven att jag skulle kunna lämna kvar halva kroppen här och så skulle resten kunna följa med till Uppsala. "Börjar det kännas vemodigt?" frågade pappa förut idag. "Jovisst, men det ska noga gå bra" svarade jag käckt men med gråten i halsen. Tycker inte att jag gör annat än säger hejdå med jämna mellanrum. Att jag inte bara kan bli kompis med sådär halvbra människor som jag trivs med ibland? Nej istället så omger jag mig med helt underbara vänner som man inte kan vara utan. Var ute med jobbet i tisdags, fick en finfin öltapp och fem liter öl av snyggavdelningen. Helt övertygad om att det kommer ta lång tid innan jag hittar så bra jobbarkompisar igen. Vi täcker in ålderspannet 20 something - 50plussare, men det märks inte när vi är ute.

I onsdags kom T och hjälpte mig att packa. Utan henne skulle jag sitta här med tomma kartonger nu. Imorn kommer hon hit klockan åtta på morgonen och hjälper mig att flyttastäda, underbara ängel. Familjen, A och H kommer också hugga tag imorn, guld värda är vad de är. E "flyttade" ut sina grejer idag, efter bara en vecka så har jag vant mig vid att ha honom här så nu känns det tomt att försöka somna utan att lyssna på hans förkylningssnarkningar.

Ska alldeles strax upp i förrådet och hämta de sista kartongerna. Frysen har slutat droppa nu så den är nog färdigavfrostad. Men det är fortfarande måånga grejer kvar att fixa. Hur 17 orkade jag med att flytta tre gånger på mindre än ett år när jag först kom ner till Halmstad?

Det blev en bra sista helg ändå och noll tankar på vad som komma skall. Hade en skön kväll med ett gäng sjuka jävlar som jag tycker så mycket om. Med vilka andra kan man få leka "ge mig", silvertejpa genetalier och äta pyttipanna? Men jag kom inte ut på krogen, det var ju vääldigt ovanligt. Trots detta så kom jag aldrig i säng på hela natten utan trampade istället iväg helt sömnlös till Coop för att köra min sista dag där. Fick en hackmaskin av P och M, det är mina pojkar det. Ikväll blir det Gastons med snyggavdelningen. Men innan dess ska jag stänga av datorn, plocka isär den och demolera datorbordet. Skärmen ska till tippen den med. Rensade förrådet igår, kom ner från vinden någon gång vid 3 inatt. Kl 5 ringde en massa U:are på min dörr, dags för nattbesök för E. Jag lät dem inte komma in här, men de fick plocka med sig honom ut en sväng. Det nollas ju för fullt här i Halmstad nu. Jag skulle aldrig orka med det ett varv till. Jobbade som fotograf på kåren idag och fotograferade de ystra små liven för deras kårleg. De flesta hängde med ögonen och huden var glansig, deras hårda liv som studenter har börjat. Fast det är ljug, för jag kommer nog aldrig ha det så soft som jag har haft de här åren.

Förresten så tycker jag att alla utbytesstudenter som kommer hit borde få en välkomstpresent. Jag föreslår deoderant, men det är ju bara en liten önskan från mig och mitt luktsinne.

Orkar inte lägga upp några bilder från den festliga helgen, men de hamnar på Facebook så är du nyfiken, befriend med om det inte redan är gjort och sen är det bara att kika.

Har sett filmklippet nu. Jag kommer att bo pyttelitet, typ skokartong. Ni kan tyvärr inte komma och hälsa på mig om ni inte vill stå i trapphuset. Sådär bubbligt, jobbigt känslosam dagarna i ända. Ikväll blir det sista utgången i Halmstad. Utflyttningsfest hos C, dags att fira ut hennes lägenhet och våra sista dagar här. Jag fick en flaska tequila när jag flyttade hit, den tömmer vi ikväll. Hämtade ut några flaskor rött på systemet idag (just det, vuxen nog att välja något ut beställningssortimentet) så ikväll ska jag inte tänka på att jag ska bo på noll kvadrat i framtiden, packa ihop mitt liv på några dagar, bli icke-student, borsta håret varje morgon och pendla hundrafemtioelva timmar veckan. Det kommer sen.

Har ni sett reklamfilmen för mediasmart.se? Den med den lilla flodhästen som kommer fram på natten för att äta smulor och som har byggt bo i isoleringen i dina väggar. Jag älskar den lilla flodhästen, tycker om att tänka tanken att han bor i min väggar. Jag vet att det inte är så på riktigt, men nu har jag faktiskt en alldeles egen liten flodhäst :D Söta rara A vet hur mycket jag gillar reklamflodhästen så därför fick jag den här i present. Han heter Anna och är så fin så, står i bokhyllan och vaktar mig om nätterna.

Livet som fattig fortsätter, tur att man bor vid havet så att gratisnöjen aldrig är långt bort. Stranden idag alltså i sällskap av A och min tegelstensbok om sveriges drottningar och deras liv på 1800-talet. Måste få en sväng på ett museum snart och få förkovra mig i lite mer historia. Satt och skrev ett personligt brev idag som komplement till mitt CV. Att beskriva sig själv som någon som älskar att lära sig nya saker låter för överpretantiöst för att man ska kunna ta med det men det är ju faktiskt sant. Det är bara så tråkigt att tänka på att det finns så mycket saker som jag aldrig kommer att lära mig, aldrig kommer få veta att de ens existerar. Alla böcker jag aldrig kommer hinna läsa, olika typer av mat jag inte kommer smaka, människor jag inte kommer att träffa, platser jag inte kommer att se, konserter jag inte kommer att gå på. Det är sånt som jag kan bli knäpp av att tänka på.

Helt rätt beslut att gå ut i måndags. Fast så kändes det inte igår när jag kom till jobbet. Man är inte 18 längre, det är något som upprepas rätt så ofta. På fredag är det fest med cooptjejerna, den här gången ska jag ta det lite mera piano. Ska med andra ord inte leka sanning och konsekvens :)

Kollade på Simpsons - The movie ikväll tillsammans med T och A. De är så snälla som låter mig vara deras ständiga hang around, ibland får jag till och med mat, goda människor helt enkelt. Filmen var kul, vi skrattade opassande högt ibland, fick en del blickar som bekräftade våra opassande skratt. Well done us.

Hade en kund idag som vägrade flytta sig ifrån de där små grindarna som är enkelriktade. Dörrarna smällde igen på honom så jag bad honom att flytta på sig eftersom det inte var bra för grindarna. "Jag vill inte, jag gillar att stå här" fick jag till svar. Nu börjar ni ana att kunden antagligen var i fem-årsåldern. Fel fel fel, snarare 65.

Ähh what the heck, jag är pank inte död. Klart att jag ska ut. Det finns vatten kranen och något måste jag ju ha i frysen, jag överlever nog. Jag har en oanvänd klänning och en halv BIB hemma hos A, klart jag ska ut. Jobbar öppning imorn, men imorgon är en annan dag. Vi ses på dansgolvet på utegården.

Jag har inga persienner i min lägenhet. Eftersom det är en hörnlägenhet så har jag sol i princip hela dagarna, från arla morgon tills den går ner. Det här stör bara mig så här på kvällskvisten när jag vill titta på tv, just nu ligger solen rakt i ansiktet på mig. Men jag har en lösning på det problemet och det stavas inte persienner eller gardiner, nej det stavas: keps. Om jag har besök som också vill kolla på tv (eller bara håller på att få spel på det faktum att solen skiner rakt i ögonen på dem när de sätter sig i soffan) så erbjuder jag mycket storstilat på något fint exemplar från min kepssamling. På morgonen ligger solen också på, jag sover vidare helt opåverkad av detta. Men de flesta andra gör inte det har jag märkt de gånger jag har haft gäster över natten. Kanske ska borde jag fixa fram några nattmössor med solskydd som mina nattgäster kan ha. Ahh det låter mycket enklare än att fixa persienner, så gör vi.

Sommarens första alkoholfria vecka är nu avklarad. Känner mig renad i kropp och själ. Och grymt sugen på att gå ut. Måndagsklubben lockar men akut pengabrist sätter stopp för sånna planer. Löning den 15, då är det jag som är kung i baren.

Jag gråter ibland när jag kollar på film, speciellt som det är amerikanskt och på gränsen till sliskigt. Slutscenerna i Armageddon får mig alltid att slå på tårkanalerna. Ni vet där när Bruce Willis och Liv Tyler tar farväl av varandra. Första gången jag såg den filmen var på bio med lillebror, han höll på att skämmas ögonen ur sig över sin snyftande storasyster. Hade jag också gjort (bio, då kan man försöka skärpa sig), men jag kunde inte hejda tårarna. Men att gråta över sorgliga filmer där folk dör är det inte så många som höjer på ögonbrynen åt. Men jag gråter när jag får se helt överlyckliga människor också. I Extreme Home Makeover. När familjen kommer hem till sitt nya hus och blir sådär lyckliga att de inte riktigt vet vart de ska ta vägen, då fäller jag glädjetårar för deras skull. Och så varje gång barnen i Wild Kids fick träffa sina föräldrar, det var så fint. Jag kan gå runt och vara så ball och orörd jämt eftersom jag har de här små kryphålen. Men Extreme Home Makeover är egentligen inte okej, men om jag outar denna ovana så kanske den försvinner.

Oftast så betraktas människan som flockdjur, vilket enligt mig är helt logiskt eftersom vi inte skulle ha utvecklats om vi inte skulle ha integrerat oss med varandra. Men är det detta behov av att höra till flocken som gör att vi ständigt letar nya gemensamma referensramar och punkter hos de människor vi möter? Det kanske handlar om ett behov av att förstå sin omgivning och för att göra det kan man bara utgå ifrån sig själv, dvs genom att hitta likheter mellan sig själva och andra så kan man utgå från dessa och då anta att den personen liknar en själv och därför kan man förstå och tolka den på samma sätt som man förstår och tolkar sig själv.

(Ibland så skriver jag "man" och drar med mig alla men naturligtvis så kan jag bara utgå från mina egna erfarenheter och åsikter. Tror att det bottnar i en osäkerhet, att peka upp mig själv. Men samtigt så är det ytterligare ett steg i denna strävan efter gemenskap, att skriva "man" och därmed tänka att det är är något som gäller genrellt hos människor, något jag har gemensamt med alla andra. Fast ibland så skriver jag "man" av ren ful ovana, men det får ni överse med.)

När jag för första gången berättar om något udda drag hos mig själv för en människa så har det ibland hänt att personen i fråga utbrister "men det har/gör/vill/osv jag också!". Då känner jag oftast en starkare koppling till den här personen än vad jag har gjort innan. Är det en gammal kompis så förstärks banden ytterligare, är det en ny bekantskap eller en främling så känner jag mig vänligt inställd, han/hon är ju som jag, denna gemensamma nämnare kanske gör att vi kan fortsätta integrera. 

Det här har jag gått och funderat på hela dagen. Skulle kunna fortsätta hur skriva hur långt som helst om behovet av att tillhöra en grupp, utvecklas i samspel med andra, finna sig själv genom att bekräftas av omgivningen, osv. Ett riktigt halvflummigt, filosofiskt seminarium skulle nog vara på sin plats. Jag saknar seminarium, vem kunde tro det för några månader sen?