Igår förvandlades till synes helt vanliga människor till byggingenjörer. Efter att ha övertygat Karin om att det finns färdiga byggsatser till pepparkakshus, plockade vi på oss passande godis (och sånt som man får äta också), gick hem till mig och satte igång.

Vem hade trott att det fanns så mycket att jobba på när man bygger hus? Först fixa fog (smälta socker) och sen få fast kladdet på delarna så att de sitter ihop (helst rättvända). Jag satte ihop en liten parkeringsplats också, lyckades bränna mig på  sockret (trots varningstexten i rött), har inga bestående brännskador som tur är. Det är en varning till alla husbyggare där ute, ta det försiktigt, kan det hända mig kan det hända vem som helst.

Blev ett riktigt stiligt hus till slut, vi gick ifrån den traditionella stilen och satsade på nyskapande (och pubertala) detaljer.

Precis som vilka byggjobbare som helst tog vi rast vid tio-tiden (fast på kvällen) och dukade fram pepparkakor, lussebullar, julmust och glögg. Skulle skapa lite skön julstämning och kolla på Sunes Jul, men den har visst Tove lånat hem så det blev Sunes Sommar istället. Mindre stämning - lika rolig.

Fortsätter på jultemat och ska strax äta frukost (överbliven lussebulle) och sen gå på julmarknad. Som det vinterbarn jag är så tycker jag att det här är en av de mysigaste tiderna på året.

"Du ser inte ut som någon blivande chef" sa Petra idag när hon tittade på min mössa (dålig hårdag) och limfläckiga jeans. Då gjorde jag som vilken normal person som helst; lovade mig själv att börja borsta håret varje dag och sen gick jag ut på stan och köpte en ordentlig klänning.

Problemlösning behöver inte vara svårare än så.

Den här veckan får Anderas Hoffer verkligen fira. Vet ni inte vem det är? Joo, men kom igen nu, det var ju han som spelade Sune!

I torsdags fyllde han år, på lördag har Sune namnsdag och på söndag har Anderas namnsdag, trippelfirande.

Kom nu inte och säg att det här får mig att låta som en stalker i Agneta Fältskog-klass, så här gör alla. Tror jag.

Hittade bara en yttepyttebild på hur han ser ut idag och han killen där under känner ni väl också igen? Martin Andersson (FYI Martin, jag och Anna fnissade åt att ni heter samma sak) som spelade Bert. Han är förövrigt någon typ av viktigt mattesnille nu förtiden. Oh yes, I know it all.

Jag vet inte om det här är allmän vetskap än, men eftersom det bara finns två svenskar som berörs av det här kan jag nog berätta utan att råka försäga mig. Amber, en av grannarna från Fort Myers, ska gifta sig! Jeremy friade på hennes födelsedag och jag väntar spänt på att få höra alla romantiska detaljer. När vi var i Fort M så skapade vi en liten pakt; att vi alla ska närvara vid varandras bröllop, supertjejig pakt alltså..

Nu vill jag att de bestämmer ett bra datum (inte för nära i tiden så att jag hinner spara ihop lite pengar) så att jag får åka till LA och gå på ett sånt där bröllop man ser på film.

Åhh, jag är så där "får-gåshud-på-armarna-lycklig" för deras skull.

Det har varit på tok för mycket tankar och känslor i omlopp för att orka blogga om det.

Men en viktig sak har hänt, efter jul kommer jag att lämna Pronto.

Det är med blandade känslor jag gör det, kommer sakna arbetsuppgifter och jobbarkompisarna här, men samtidigt ska det bli så spännande att börja på ett nytt jobb, möta nya människor och utmaningar. På intervjun sa jag att det kändes som att jag befinner mig mitt i karriären, men sanningen är ju att den har ju bara precis börjat! Blir helt lycklig när jag tänker på att jag har så mycket kvar att testa och lära mig.

Happy Thanksgiving from Sarah Palin!

Jag är ju sjukt uppkopplad, ständigt uppdaterad och bygger Internet varje dag. Därför är det något av ödets ironi att ja, 50 år efter deras peak, har "upptäckt" The Beatles. Jo jag har ju alltid vetat vilka de är, de gör väl alla? Har hört hitlåtarna, men jag har inte lyssnat på riktigt. Det ligger några Beatleslåtar på min samlade playlist, den står i randomläge i bakgrunden samtidigt som jag jobbar. Ibland vet jag vem/vilka som sjunger, ibland inte.

Det dök upp en låt som jag verkligen gillade, när det händer brukar jag kika i iTunesfönstret för att se vad det är för något. Den här gången var det Beatles.

Jaha, då är jag en sån som lyssnar på Beatles också, ytterligare ett steg bort från min häftiga hårdrocksimage.

Nästa inlägg ska jag berätta om när vi var på Pustervik och jag var tårögd för att de spelade så bra country, det kommer att döda den lilla häftiga image jag har kvar.

Se där, vad mycket trevligare en onsdag blir om man vinner en tävling. Vi hade en liten tävling på jobbet (kan inte säga om vad, men det var av den kreativa sorten) och jag vann. Tre filmer i potten, tack tack. Nu ska jag bara hinna titta på dem, nyår är ju inte uppbokat än, kanske ska passa på då?

Det brukar finnas en genre där det känns som att jag vet vad jag gillar; musik. Jag trackar ner på technotöntar, fnyser åt r'n'b-slisk, skrattar åt tuggummipop och allra mest rackar jag ner på radioskval. Men nu måste jag krypa till korset. Det finns en skiva som har gått på repeat sen jag kom hem från Florida; Katy Perry - One of the Boys. Just det - hon som sjunger I kissed a girl. Den låten har jag verkligen dissat, rullat med ögonen och hävdat att sånt där trams funkar inte på mig, jag lyssnar ju på rock.

Nu går skivan alltså varm, fast kyss-låten brukar jag hoppa över för jag tycker fortfarande inte att den är så där superbra.

Den här låten däremot, den går hem här i stugan ska ni veta. Lyssna:



Don't wanna be, don't wanna be, don't wanna be,
Don't wanna be, one of the boy-o-o-ys
One of your guys
Just give me a chance to prove to you tonigh
That I just want to be
One of the girls
Pretty in pearls
Not one of the boys.

Göteborg idag, får sällskap ner och hem den här gången, så den här resan kommer ju gå på ett kick och inte alls kännas som de 18 timmar den faktiskt är, NOT!

Imorn ska det firas! Världens bästa Therese och Andreas har 25+25-årsfest. Majoriteten av MKV-gänget kommer vara där toppat med lite Byggare, som ett mini-Halmstad i Göteborg. Jag känner på mig att det här kommer bli en helg att minnas. Eller så kommer vi inte ihåg något, men ni vet vad jag menar.

Åhh det blir som att komma hem lite. Det är skönt att komma hem.

Kommer vi inte få höra mer om de här grabbarna så lovar jag att äta upp mina strumpor!

Onsdag
Just nu är klockan 19:50 lokal tid och jag sitter på Atlanta airport, utan internetuppkoppling så när det här postas är jag redan hemma i Sverige.

Eftersom det är så lång tid (26 timmar) mellan mina filghter så kan jag inte checka in igen, utan jag hänger här i Arrivals Lobby. Sitter precis där alla förväntansfulla människor står och väntar på nära och kära som anländer i en aldrig sinande ström. Det är härligt att se så många glada välkomstkramar (tänk flygplanscenen i Love Actuelly).

Själv var jag allt annat än glad när jag lämnade Fort Myers tidigare idag, var till skolan på dagen, sa hejdå till folk och sen skjutsade Jenn mig till flygplatsen. Inte en chans i världen att vi kunde hålla tårarna tillbaka när det var dags att säga hejdå, de slutade inte rinna förrän jag hade passerat säkerhetskontrollen och var på väg till gaten. Det gör fysiskt ont att tänka på att det säkert kommer gå minst två år igen innan jag får träffa en av mina bästa vänner.

Ångrar inte för en sekund att jag åkte hit, har haft världens bästa semester som var som att komma hem lite synd bara att den gick alldeles för fort.

Ikväll: Sleep-over på Atlanta airport, får se hur mycket sömn det blir. Jag är sjukt trött efter att ha suttit uppe och pratat kultur och politik med Frank halva natten, men kommer nog inte bli så sammanhängande sömn med all liv och rörelse här.

Imorgon: Ge mig ut på stan i downtown Atlanta, det kan gå precis hur som helst. Vi får se om jag hittar hem :)

Torsdag, 14:15 lokal tid
I made it thorugh the night. Tack vare mina bästa kompisar (öronpropparna och den uppblåsbara nackkudden) så fick jag en helt ok natt i min fotölj. Vaknade ungefär en gång i timmen, bytte sida och fortsatte att sova.

Efter några frukostbagels var jag redo att jag mig ut downtown Atlanta. Ta det på rätt sätt, men jag har aldrig känt mig så vit och uttittad i hela mitt liv som när jag klev av tunnelbanan inne i stan. Vandrade lite på shoppinggatan, blev glad när jag såg en skylt där det stod Mall, fast det blev total besvikelse när jag klev in, såg inte alls ut som de malls jag är van vid, skabbiga butiker som inte var större än en kiosk.

Efter lite mer vandrande ute på gatorna kom jag fram till mitt mål: The CNN Studios. Gick på den guidade visningen och fick se allt bakom kulisserna, jätteintressant! Fast det var nära att jag missade det, första stoppet var nämligen världens längsta rulltrappa (ja den är världens längsta på riktigt). Som tur är har min rulltrappeskräck mildrats genom åren annars skulle jag inte tagit mig upp.

Tog en promenad i Atlanta Olympic Park innan jag begav mig tillbaka till flygplatsen. Efter det här känner jag mig helt klar med Atlanta, har sett det jag ville se jag har noll önskemål om att komma tillbaka hit.

Ikväll: Har ännu inte tänkt ut var jag ska äta min sista amerikanska måltid, varför finns inte Applebees här på flygplatsen?

Imorgon: Landar i Sverige vid lunchtid. Hoppas att det blir Kaizers Orchestra-konsert på kvällen.

Kl 18:21
Nu sitter jag vid gaten och väntar på att få gå på. Det sitter oroväckande många barnfamiljer här som ska med samma plan. Mmm, små barnfötter som sparkar på mitt säte, precis så vill jag bli vaggad till sömns. Två barn gråter redan, jippie.

Lösning: Söv alla som är under 12 år, är det verkligen så farligt?

Förövrigt så hittade jag Panda Express i food curten, deras apelsinkyckling blev min sista måltid. Kommer sakna den. Och massa annat gott också.

I väskan finns följande ätbart: Ranch dressing, massa Jello, pancake-mix, sparyolja, Cheetos, Skittlers, M&M's, Oreos, micropopcorn, Beef Jerky, en stor burk hostmedicin och en flaska Southern Comfort.

Nyss skrevs det historia, jag sitter och kollar på presidentvalet med några kompisar. De flesta av dem röstade på McCain så stämningen är minst sagt låg. Nu sitter alla med varsin dator eller telefon och skriver av sig. Jag likaså :)

Som sagt var, mycket intressant att vara på plats. Undrar om grannen med den stora McCain-flagga i trädgården har tagit ner den än?

Hörni brudar, jag gick in här utan att köpa något:



La pengarna på ett Vera Bradley laptop case istället, bra deal.

Imorse vaknade vi av att polisen bultade på dörren, någon hade brutit sig in i Jenns bil :( Nu kan resten av veckan bara bli bättre.

Election tomorrow, om ni tycker att det är stort pådrag kring det hemma så skulle ni se här, det är coolt att vara på plats.

Ikväll: Tentafest hos killarna (som var djupt imponerade över mina beer-pong skills)
Imorgon: Last dinner out, ska äta stekta gröna tomater :)

Förresten, köpte en ny leksak igår; en orange iPod nano, hur söt som helst.

Nu: Frukost på baksidan, sen poolen tills tjejerna kommer hem, då blir det shopping innan tentafesten.

Nix, vill fortf inte komma hem.

Halloween är över och jag är helt slut. Tjejerna sitter ute i köket med någon skoluppgift och jag kan bota huvudvärken i sängen med Dr Quinn och mycket vatten.

Sjukt kul igår! Jag och Jenn gjorde oss iordning här hemma (hon var Redneck och jag död Lucia), sen kom Eric (Jenns pojkvän) och hämtade upp oss för att åka till Bar Luie där det var Halloweenfest och fullt av utklädda människor. Massor av snygga kostymer, hade jag inte varit så lat skulle jag lagt över bilderna på datorn och visat er. Min outfit var en succe!

Efter att ha varit där ett tag åkte vi till Erics hus där hans grannar hade stor Halloweenfest utomhus, komplett med beer-pong bord, öltunna, stor brasa och massa mat. Tack vare alla jello-shots mår jag som jag gör idag.

Vi sov över hos Eric, imorse blev det frukost på Perkins tillsammans med honom och hans roommates, sweet.

När de är klara med sin uppgift bilr det en tur till Coconut Point, en stor utomhusgalleria. Sen middag på Applebees med grabbarna, kanske går på hockey efter det och sen fest hos Eric. Bra plan, bra plan.

Förresten, jag hörde som snön så jag tänker stanna här, vill inte hem.