Herregud vad kul det var i lördags! Tjur Ruset är verkligen ett lopp utöver det vanliga och trots att jag hade förväntat mig en lerig bana så hade jag inte räknat med att bli SÅ lerig. Men inte heller att jag skulle ha SÅ kul.

Det är en lång redogörelse, men så är det också den längsta mil jag någonsin sprungit. Hela 90 minuter tog den.

Starten gick på en motorcrossbana och jag tror att ni kan tänka er hur en sån ser ut (ojämt underlag och backar upp och ner, upp och ner, upp och...osv). Redan här höll jag igen för att spara på knäna. Efter nån kilometer bar det av in i skogen på en endurobana (fortfarande backigt men smalare, mer svårlöpt och mer stenar och sånt på vägen). Sen kom ett plant parti där vi mötte konstruerade hinder i form av traktordäck, betongrör, bildäck och lite annat som vi skulle ta oss över.

Strax efter tre kilometer kom det första blöta hindret. Det var inte så jättedjupt, leran gick bara en bit upp på låren men jag halkade rakt framåt ner i geggan och blev därför lertäckt och genomblöt från topp till tå redan tidigt i loppet. Tur att adrenalinet pumpade runt i kroppen och höll värmen uppe för det var riktigt kyligt i luften.  

Sen fortsatte det med backig, obanad terräng. Mycket granris, stenar och kvistar som var ivägen. I de brantaste, mest sugande långbackarna var det inte så mycket jogg utan mera älgkliv för min del.

Vid sex kilometer kom banans största vattenhinder, vatten upp till hakan så det fick bli några simtag för att komma över, att komma upp ur det breda diket var inte heller helt lätt. En okänd tjej gav mig en hjälpande hand och det är något som visar väldigt bra vilken typ av lopp det här var. Det skrattades och skrek ute på banan, om nån trillade så fanns det alltid någon där och kollade läget. Termometern visade förvisso bara fem plusgrader, men det var ändå ett av de varmaste lopp jag sprungit.


Josef sprang i Nobinas herrlag och här kämpar han sig upp ur ett vattenhinder. Bilden är lånad från marathon.se, som har många fler fina bilder från Tjur Ruset 2010.

Efter ett containerhinder (klättra över en stor byggcontainer) som var strax innan sjukilometersskylten gjorde knäna riktigt ont så jag kunde inte spurta på när det kom små raksträckor då och då. Det var kanske tur det för då hade jag krafter kvar till det som visade sig vara det jobbigaste på hela banan - en myr på nästan en kilometer. I början av den sprang jag, men den där satans myren tog ju aldrig slut! Varje steg var spännande eftersom man aldrig visste om det skulle vara vatten upp till knäna eller bara upp till ankeln. På de orörda delarna av myren kunde man se hur isskorporna glänste på vissa vattenpölar. Ordentligt kallt med andra ord och då och då försökte jag vicka på tårna för att försäkra mig om att de fortfarande var kvar. Marit pulsade på en bit före mig men hon intygade efteråt att mina frustrationsrop hördes över hela myren.

Lite mer spring i skogen sen, några mindre vattenhinder och krypa under ett nät innan vi kom till det sista vattenhindret som var mer gyttja än vatten. Fastnade totalt med benen när jag skulle upp, men som tur var låg Martit precis framför mig då så jag fick hjälp upp. Att sitta fast där i gyttjan och se den extremt branta backen som väntade på mig var lagom tungt för psyket. När jag kom uppför den var det bara spurten in i mål kvar.

För den som vill testa ett lopp utöver det vanliga så kan jag verkligen rekommendera Tjur Ruset. Det är inget lopp du kommer att persa milen på, det var trångt på banan nästan hela tiden och skaderisken är hög. Du kommer bli skitig, dina skor kommer aldrig bli detsamma igen och efter vad jag har hört blir banan jävligare och jävligare för varje år. Jag var fortfarande ganska pigg när jag kom i mål eftersom jag tog det väldigt lugnt ute på banan (vilket också syns på tiden). Nästa år håller jag tummarna för att kroppen är hel så att jag kan ge järnet på riktigt. Häng på då, jag lovar att det kommer bli en upplevelse!

        

Bild 1: Damlaget fv: Marie, Marit, jag, Åsa och Jonkan
Bild 2: Tjusiga tjejer
Bild 3: Lerig, nöjd, men framförallt - jag är i mål!
Bild 4: Lera överallt. Det gick åt många tops för att få rent de där öronen
Bild 5: Att tro att man ska komma helt torrskodd genom Tjur ruset är att hoppas på för mycket, men det krävs lite otur för att bli riktigt så lerig som jag (och många med mig) blev
Bild 6: Jonas ena sko fastnade i ett vattenhinder och han sprang den sista kilometern med bara en sko
Bild 7: Här kommer Olev med god fart i slutspurten
Bild 8: Josef har bara några meter kvar till mål

Både söndag och måndag blev Emma-dagar. I söndags mötte jag upp henne efter jobbet och sen så blev det prat, prat, och lite mer prat över en middag och kvällsfika på stan. Visst är det jobbigt att pendla, men fördelen är att jag hinner hänga lite mer med alla jag gillar i Uppsala.

Här ska det vara en bild på den enorma kärleksmums som det tog mig två timmar att äta upp. Tyvärr funkar inte bildöverföringen, men tänk er att den var större än min knytnäve och väldigt hög. Och lika god som stor var den. 

Långpromenad med samma Emma efter jobbet igår. Tanken var att vi skulle gå till MediaMarkt och tillbaka, men eftersom jag sa att jag hittade (och Emma av någon anledningen trodde på det) så gick vi lite vilse ute i Boländerna. Drygt tre timmar senare kom vi till Ringgatan och fick slå oss ner vid dukat bord.

Om jag trodde att benen var trötta efter det så är det ingenting mot hur de känns nu - ett skivstångspass senare.

Nu börjar armarna domna bort också. Räknar med träningsvärk i mängder imorn. Då passar det med en vilodag där lillebror ska bjuda mig på bio. Gullig brorsa det där.

Och gullig Emma också, hon har lovat att ta mig ut på en till långpromenad. Nästa gång går vi till Jumkil. Det kan vara ett steg i rätt riktning mot ett sånt här; ett ultralopp med gångklass. Det står uppskrivet över saker jag vill göra i träningsväg. Sen så är jag ju väldigt bra på att snacka också, kom ihåg det.

Åhh vilket dilemma det var igår på ToppLoppet. Benen var så himla pigga och starka, inte ens de första 2-3 kilometrarna var jobbiga och i vanliga fall så är den startsträckan rätt flåsig och jobbig för mig innan benen börjat röra sig av av sig själva.

Massa spring i benen och ett starkt psyke alltså, men tyvärr så gjorde knät att jag fick hålla igen. Gick i nedförsbackarna (där det annars skulle bli för tung belastning) och med tanke på det är jag ändå glad att jag kom i mål på under halvtimmen, även om det var knappt.

Knäna (för det känns i båda, även om det är det högra som gör mest ont) har troligtvis blivit överansträngda för det har blivit en del löpträning sista tiden. Taskig tajming av dem att trilskas nu, men får helt enkelt vila dem i form och hålla mig till spinning, simning och gym som inte innebär några hopp eller tunga stötar. Har fortfarande som mål att persa på Hässelbyloppet nästa helg.

Och hur det gick för min träningskompis då? Jodå, Mr Ironman kom trea på milen, grymt imponerande!


Bild lånad från topphalsa.se