Tröja - igen!

Tack Emma som sa åt mig att kolla in Monkis rea när jag var i Uppsala sist. Jag har aldrig varit på Monki förut, men är glad att jag gick dit för där hittade jag min nya favorittröja: en kort munkjacka.



Nu när jag var uppe i tvättstugan så klädde jag av mig den när det var dags att stoppa in maskinen med mörk tvätt och jag vet att jag kommer att dra på mig den igen så fort den har torkat.

Är det någon som har statistik på hur lång tid man kan ha en sån tröja som man har varje dag och tvättar en gång i veckan innan den faller i bitar? Bara så att jag vet hur många jag ska köpa för att det ska räcka en hel livstid liksom.

Det är bra nu tack

Herregud vad jag är less på att ligga i sängen! Missade grejer jag skulle göra i Uppsala i helgen, missade grejer jag skulle göra här hemma. Igår fick jag besök och det var trevligt, även om en halvt drogad Jasmine kanske inte är det bästa sällskapet man kan få. Men nu har det gått snart ett dygn sen det senaste anfallet, håller tummarna för att det är över för den här gången och biverkningarna från medicinen har äntligen börjat klinga av. Det är hemskt att känna sig konstant drogad och trög hela tiden, allting var totalt avtrubbat.

Det gnälls en hel del från mitt håll nu, men tro mig - det är befogat.

Små stenar skapar stor smärta

Gallstensbesvär är inget som jag önskar någon, inte ens min värsta fiende (om jag nu skulle ha någon sån).

Igår fick jag åka in till akuten igen eftersom jag hade haft tre nya anfall på rad och medicinen tog inte längre. Fick ny medicin intravenöst och däckade totalt. När den snygga läkaren (chansen att stöta på sånna är extra stora på Karolinska eftersom det är ett universitetssjukhus) väckte mig kändes det som att jag hade en riktig praktfylla som var på väg att övergå till illamående och visst gjorde den det - kräktes som vilket fyllo som helst som blivt nekad att komma in på krogen. Men den medicinen fick ju gallblåsan att slappna av och i min värld finns det inget som är viktigare just nu.

Idag har jag legat hemma och haft två nya anfall, så snälla Huddinge sjukhus - plocka in mig på operation NU, tack.

Imorgon kommer lönen, idag shoppar jag på loppis

Ville ha en jeansjacka och satt och kollade på nätet efter någon fin som jag kunde tänka mig. Hittade fler stycken.

Klickade inte hem någon, istället gick jag till en loppis och köpte två stycken till halva priset av vad en ny skulle kosta. Och då tog de inget extra för att de har blivit sådär skönt mjuka och lagom slitna.

Köpte en vit blus också (blus liksom, när hade man det senast?) som enklast kan beskrivas som något min farmor skulle ha på sig. Knapparna är pärlor med guldkant. Har ingen aning om när jag ska använda den, men den var helt enkelt för söt för att motstå.

De här fynden firar jag med middag på stan och sen ska jag äntligen se Avatar. Trevlig tisdag!

Plus och minus med helgen

Det var extremt tomt att komma hem till mamma och pappa utan att det kom en glad hund och mötte en, svårt att somna för att jag inte hörde några något tassande som avslutades med en duns när han la sig brevid min säng, ingen Lukas som kom och buffade undan boken när jag låg och läste för att jag skulle klia honom istället.

Väldigt tomt helt enkelt.

Men helgen var inte bara ledsam. I fredags var jag på Katalin och såg Hoffmaestro & Chraa. De körde den bästa versionen av "If you leave me now" jag någonsin sett och bandpresentationen var den tyngsta de gjort.

Träning tillsammans med Tove på Centralbadet på lördagmorgonen, där hittar man den vackraste utsikten en simhall kan ha. Sen blev det shopping och lunch på stan för att sedan avsluta med en kväll ute på nation.

På söndagen åkte jag hem till Stockholm igen och här blev det lite jobb och pulkaåkning.


Lukas 1996 - 2010

Oftast är livet så himla bra, kul, underbart och intressant.

Men ibland så kommer de där stunderna när man går sönder.

Överallt. På jobbet. Privat. Fysiskt. Och mentalt.

På en och samma gång.

Och på något sätt så håller man ändå ihop som människa. För att man måste.



Otroligt älskad - innerligt saknad


Tröjan

Det är aldrig tjejen i filmen som har skrivit brevet.



Men ibland är det tjejen på tröjan som tar bilden.

Lyssna sa jag

Nej men va 17 nu då!

Jag har ju en ganska jobbig grej som jag håller på med. Alltså den är inte så jobbig för mig, men kanske för andra i min omgivning. Jag älskar att pracka på folk min musiksmak, det är som knark för mig att se hur de sakta börjar nicka med i låten och om någon lägger till mitt låttips i sin playlist kan det närmast liknas en överdos.

Allra störst utdelning brukar jag få om jag presenterar en gammal låt som väcker glada minnen hos personen jag spelar den för. Men nu har Spotify förstört en av de bästa låtarna som jag hade på den där "ahh men du, kommer du ihåg den här då-listan". De har lagt upp den som förslag när man loggar in, fritt fram för vem som helst att skratta åt glada minnen till  den här låten utan att jag fick tillfredställelsen att tipsa om den. Jävla Spotify och hålla på och förstöra sådär för mig.

Men hörni, gör iaf er själva en tjänst och lyssna på
Narcotic med Liquido för den är bra.




Sämre än Trollkarlen från Oz

Kollade nyss på Förkväll för första gången någonsin. Det var onsdagens program som jag tittade på eftersom Anton Körberg var med i det (helt ärligt, snart är det dags att han får en egen inläggskategori eller något så som jag tjatar om den mannen).

Ni förstår nog hur värdelöst i sig jag tyckte att programmet var om jag säger att jag var på väg att stänga av skiten TROTS Antons medverkan. Det var pladdrigt, flamsigt och plastigt. Nu kollade jag ju som tur var på datorn så att jag kunde spola fram till de bitarna som var intressanta, men trots det så gav det mig huvudvärk och det känns litegrann som att jag fått en lobotomering light av att titta på det där. Naturligtvis är det sånt man får stå ut med för Sveriges bäste radiopratare som ska ha applåder för att han fick Let's Dance-Carin att tappa bort sig i manuskorten genom att, via en ordvits, smyga in könsord i dialogen.

Det där kunde ha slutat illa

Det blev en svettig början på den här dagen. Ljudet på datorn fungerade inte, fanns inte ens någon ljudenhet att försöka fixa. Beklagade mig högljutt över det för mina kollegor som gjorde misstaget att fråga varför jag såg så ledsen ut. När jag berättade vad som hade hänt var deras första reaktion att det var väl inget att bli så upprörd ut, men sedan så fick de något förstående i blicken, nickade medlidande när de förstod den fullständiga innebörden av denna tragedi och sa "just det det är ju du och Anton på morgonen".

Men jag löste det. Installerade om ljudenheten och se! Varde ljud och viktigast av allt; varde
Morronrock.


Bilden är snodd från ovan nämnda sida

Klänning på P

Köpte en ny klänning idag.

Ni ser vad det är för typ av klänning va?

Börjar på P.

P P P P P P P....

Nej det är ingen partyklänning.

Det är en powerklänning. En sån där
klänning som man har på sig på viktiga
möten.

Möten som man har laddat för därför att
man vill göra ett bra intryck, kanske ska
man hålla en dragning för VD:n, vara
den som för ordet, leverera en spännande
analys eller helt enkelt ifrågasätta.

Har man powerklänningen på så vet man
att man inte kommer att darra på
manschetten när man gör det.

Glee

Äntligen har jag kollat ikapp på Gossip Girl, men precis när jag var klar med det hittade jag mitt nästa projekt; Glee.

Underbar serie och jag har andra halvan av första säsongen kvar. Precis som en bra bok så kan jag inte låta bli att fortsätta marathontitta samtidigt som jag inte vill att det ska ta slut.


Wanna play?

För en som aldrig är ledig mitt i veckorn annars så är det trevligt när det dyker upp en röd dag såhär mitt i veckan. Tog sovmorgon, tränade vid lunch och kollade på dåliga serier ett tag när jag kom hem.

Nu är jag så rastlös och det finns inte en endaste som vill hitta på något eftersom alla vägrar kliva utanför dörren bara för att det är kallt. Ok, när jag gick från simhallen så hann mina tår förvandlas till små isbitar, men de har ju tinat nu och med mitt guldfiskminne så har jag redan glömt hur kallt det var och hur ont det gjorde. Redo att ge mig ut igen med andra ord. Vill gå ut, spela biljard, gå på bio, åka pulka i mörkret, nånting! Men ingen har hört mina böner så jag får väl underhålla mig själv resten av kvällen.

Bara för att visa att jag kan ska jag ta en kvällspromenad runt sjön. När jag kommer in igen ska jag börja fundera över vart mina tår tagit vägen. Typ bryta loss dem och leka mänskligt pussel med de små rackarna.

Jag finns vid Lötsjön om ni vill hitta på nåt!

Mad Men

Mad Men - snyggaste serien från det snyggaste årtiondet.

Såhär skulle jag se ut om jag var på personalfest med alla de andra på Sterling Cooper:



Kom igen;
Mad Men yourself!

Take me dancing

Fredagen den 22 jan kommer jag till Uppsala, då ska jag på Hoffmaestro på Katalin. Sen på lördagen vill jag gå ut.

Ert uppdrag är enkelt, ta med mig ut, placera mig på dansgolvet och håll mig sällskap där.

Ehh jo en sak till, vi går väl till Flustret? Det är nämligen så att jag måste få dansa till
Lady Gaga och jag tror att det är störst chans att få göra det där. Har vi riktig tur så spelar de också den där "hotellåten", men det är inget måste.

2010 - året som började med att jag inte kände igen min musiksmak

Klipp mig

Har bokat klipptid om två veckor. Har inte bestämt hur jag vill ha det. Först trodde jag det, tänkte göra sådär som jag gör varannat år; uppklippt, axellångt med lång snelugg. Sådär har jag hållit på i över 10 år nu - klippa axellångt, hålla det på den längden ett tag, låta det växa ut och sen klippa igen, osv.

Blev inspirerad av
Armine att klippa till på något annat den här gången. Men först måste jag ju komma på vad jag vill ha så hjälp mig nu.

Krav: Jag måste fortfarande kunna sätta upp håret, iaf med spännen. Och ingen rak lugg för guds skull! Det misstaget gör man bara två gånger.

Utöver det får ni ösa in tips, det är alltså bara klippning som gäller, färgen behåller jag som den är.

Det här började ju bra

Åhh vilket bra slut det blev på 2009. Vänner, nya människor, tomtebloss och dans. Hoppas att det nya året fortsätter så här!