Precis när vi kliver upp från tunnelbanan vid Slussen försvann de trista gråa molnen och sen sken solen under resten av kvällen. Åt ljuvlig sushi till middag, det kan vara så att jag måste åka till Söder lite oftare bara för att äta sushi. Efter vin och mat gick vi in på Mosebacke.

Det var fullt med folk eftersom det var slutsålt, men så fort Hoffmaestro klev på scenen så tänkte jag inte på trängseln. Det var en grym show och jag bara log och sjöng, sjöng och log. När de kastade ut en svettig handduk till publiken var det Linda som fångade den, ohh vad stolt jag blev då.

Vi stannade kvar på Södra teatern ett tag efteråt innan jag och Linda åkte hem till mig, med avbrott för en Sibyllaburgare på vägen.

Det finns hur många skakiga bilder som helst (det är svårt att hålla kameran rakt när man klappar händerna samtidigt) från kvällen, lägger upp några senare.

Idag hade jag massor utav teoritid eftersom jag har strukit några av mina körlektioner (inte min idé, var körläraren som sa att de inte behövdes, men jag tror inte honom, jag tror att han bara ville ha lite ledigt för att kunna åka och köpa färg).

Eftersom solen sken och mina ögon började kännas fyrkantiga av att stirra på datorskärmen tog jag med mig mina teoriböcker och la mig i Stadsparken.

Läste, strök under och skrev upp. Var så himla flitig. Jag var faktiskt så flitig att jag bestämde mig för att det var ok att blunda i en kvart (ställde såklart klockan). Jag somnade så fort jag slöt ögonen, men det var inte väckarklockan jag vaknade av sen, nej det var något som kvackade. När jag log upp ögonen så stod en and och stirrade på mig på ca tio centimeters avstånd. Har ni sett det där youtubeklippet med pandamamman som blir rädd när pandababyn nyser? Precis så reagerade anden när jag öppnade ögonen och skrek högt. Den liksom flaxade baklänges med vingarna och försökte snabbt komma bort från den galna människan som skrek bara för att den ville nosa lite.

Jag är så glad att jag kunde åka hem till Uppsala i helgen och fira Nina på hennes 25-årsfest. Trots tappra försök av både Johanna och Daniel så höll jag mig ändå rätt så nykter, vill ju inte bränna bort alla de hjärnceller där mina körkunskaper råkat fastna. Det hann bli tidig morgon innan jag promenerade hem till mamma och pappa. Hur det gick till förstår jag inte, jag skulle ju gå hem i god tid. Tänkte som så att sån inställning brukar ju kunna fallera om man råkar bli full men inte ens det blev jag. Alltså måste jag haft riktigt trevligt eftersom jag inte ens fyllelullat bort tiden =)

Nu är jag tillbaka i Eskilstuna och idag kunde man se mig svischa förbi på motorvägen. Min körskolärare om jag hade förra veckan har gått på semester så jag har fått en ny. Han är jättebra, fast det är bara ett litet fel - han har lika dåligt lokalsinne som jag har.

Typiska konversationer i bilen:
Han: Ta höger mot Stockholm i nästa rondell.

(Jag råkar visst köra rakt fram mot Göteborg)

Jag: Oj hoppsan, jag tror att jag hamnde lite fel nu.
Han: Jaha, det märkte jag inte, vart är vi på väg nu då?

Jag: Sa du att jag skulle ta vänster i nästa korsning?
Han: Jag kommer inte riktigt ihåg, från vilket håll kom vi?

Och sådär har det fortsatt. Men det är ju jättebra att jag får öva så mycket på att vända för att komma tillbaka på rätt väg, det blir mycket mer verklighetstrogna övningar då eftersom det är så här jag kommer ha det resten av livet.