Oftast så betraktas människan som flockdjur, vilket enligt mig är helt logiskt eftersom vi inte skulle ha utvecklats om vi inte skulle ha integrerat oss med varandra. Men är det detta behov av att höra till flocken som gör att vi ständigt letar nya gemensamma referensramar och punkter hos de människor vi möter? Det kanske handlar om ett behov av att förstå sin omgivning och för att göra det kan man bara utgå ifrån sig själv, dvs genom att hitta likheter mellan sig själva och andra så kan man utgå från dessa och då anta att den personen liknar en själv och därför kan man förstå och tolka den på samma sätt som man förstår och tolkar sig själv.

(Ibland så skriver jag "man" och drar med mig alla men naturligtvis så kan jag bara utgå från mina egna erfarenheter och åsikter. Tror att det bottnar i en osäkerhet, att peka upp mig själv. Men samtigt så är det ytterligare ett steg i denna strävan efter gemenskap, att skriva "man" och därmed tänka att det är är något som gäller genrellt hos människor, något jag har gemensamt med alla andra. Fast ibland så skriver jag "man" av ren ful ovana, men det får ni överse med.)

När jag för första gången berättar om något udda drag hos mig själv för en människa så har det ibland hänt att personen i fråga utbrister "men det har/gör/vill/osv jag också!". Då känner jag oftast en starkare koppling till den här personen än vad jag har gjort innan. Är det en gammal kompis så förstärks banden ytterligare, är det en ny bekantskap eller en främling så känner jag mig vänligt inställd, han/hon är ju som jag, denna gemensamma nämnare kanske gör att vi kan fortsätta integrera. 

Det här har jag gått och funderat på hela dagen. Skulle kunna fortsätta hur skriva hur långt som helst om behovet av att tillhöra en grupp, utvecklas i samspel med andra, finna sig själv genom att bekräftas av omgivningen, osv. Ett riktigt halvflummigt, filosofiskt seminarium skulle nog vara på sin plats. Jag saknar seminarium, vem kunde tro det för några månader sen?