Det är sista natten i Halmstad nu. Känner mig så kluven att jag skulle kunna lämna kvar halva kroppen här och så skulle resten kunna följa med till Uppsala. "Börjar det kännas vemodigt?" frågade pappa förut idag. "Jovisst, men det ska noga gå bra" svarade jag käckt men med gråten i halsen. Tycker inte att jag gör annat än säger hejdå med jämna mellanrum. Att jag inte bara kan bli kompis med sådär halvbra människor som jag trivs med ibland? Nej istället så omger jag mig med helt underbara vänner som man inte kan vara utan. Var ute med jobbet i tisdags, fick en finfin öltapp och fem liter öl av snyggavdelningen. Helt övertygad om att det kommer ta lång tid innan jag hittar så bra jobbarkompisar igen. Vi täcker in ålderspannet 20 something - 50plussare, men det märks inte när vi är ute.

I onsdags kom T och hjälpte mig att packa. Utan henne skulle jag sitta här med tomma kartonger nu. Imorn kommer hon hit klockan åtta på morgonen och hjälper mig att flyttastäda, underbara ängel. Familjen, A och H kommer också hugga tag imorn, guld värda är vad de är. E "flyttade" ut sina grejer idag, efter bara en vecka så har jag vant mig vid att ha honom här så nu känns det tomt att försöka somna utan att lyssna på hans förkylningssnarkningar.

Ska alldeles strax upp i förrådet och hämta de sista kartongerna. Frysen har slutat droppa nu så den är nog färdigavfrostad. Men det är fortfarande måånga grejer kvar att fixa. Hur 17 orkade jag med att flytta tre gånger på mindre än ett år när jag först kom ner till Halmstad?