Wii har pratat med Jenn idag, saknar henne och tjejerna helt sjukt mkt. Hur kan man va borta ett halvår, komma tillbaka och ingenting har förändrats? Bara jag har förändrats, iaf på insidan. Det känns bra.

Känns mindre bra att jag inte kommer vara på plats på morfars begravning på tisdag. Träffa honom inte så ofta sen jag flyttade men nu när han är borta känner jag hur mkt jag saknar honom. Han har alltid varit tryggheten.

Det mesta är rätt twisted just nu, måste bara hitta nån form av balans igen. Hoppas på att rutinerna kommer när skolan sätter igång. Var så kul att träffa jobbarkompisarna igen och alla andra här nere. Halmstad är verkligen hemma nu.