På 41 timmar har jag sovit en timme och jobbat 33 timmar. Det låter varken klokt eller sunt någonstans och det är det inte heller. Jag kommer inte göra om det. Min läppar värker efter att ha bitit av tejpbitar hela natten, fötterna dunkar och sömnbristen ligger som en dimma framför ögonen Men tröttheten oh allt det där andra slås ut av den totala lycka jag känner. Och den här gången kan jag faktiskt sträcka på ryggen och känna mig riktigt stolt över att vara en drivande kraft bakom den succe som vernissagen blev idag. Är det så här det känns när drömmar slår in? Jag tror faktiskt det :)

Appropå något annat så är jag visst med i en artikel i senaste Computer Sweden, det var ju inte riktigt meningen, men så kan det gå.