Det var som vanligt fullt på tåget igår när jag skulle åka hem. Ni vet sådär trångt att man inte kan kan undgå att sitta brevid främlingar (jätteläskigt naturligtvis men jag börjar vänja mig). Alltså satte sig en normalsöt kille (trots att han var blond) på platsen brevid mig, kul som omväxling till svettiga kostymnissar. När vi satt oss tillrätta så börjar vi gräva i respektive väska och plockar upp varsin bok. Likadana böcker (dessutom en sådan där tråkig historiabok som jag gillar så mycket). Lustigt sammanträffande, så vi nickar åt varandra, ler och mumlar något om vilken liten värld det är. Vi börjar läsa, men efter en stund så frågar han mig någonting, kommer inte ihåg vad det var men säkert någontong i stil me "vad tycker du om den då?". Vi fortsatte att prata och han var jättretrevlig och efter det första stela småpratet kändes det inte alls konstigt.

När vi närmade oss Uppsala frågade han om jag ville hålla honom sällskap och ta en fika tills hans tåg nästa skulle gå (han skulle vidare och hälsa på sina föräldrar). Gullig kille, fika, visst låter det trevligt? Men jag sa nej, sa att jag hade tvätt-tid. Anledningen till detta var att han minuterna innan hade stoppat in ett tuggummi. Ett tuggummi som han försökte mörda med sina tänder. Han smaskade så att det ekade i hela vagnen. Tänk om han var den rättte. Tänk om min fix för smaskning har berövat mig mitt liv kärlek? Kanske dags att söka hjälp för den här åkomman.