Bussen var försenad både till och från Halmstad. Men vad gör det när det blev en så bra helg ändå. Aldrig förr har väl punschen varit sötare, skådisarna varit snyggare, en Espresso House-frukost varit så efterlängtad, glass och sällskap från Videomix passat så bra eller en filmkväll varit mysigare. Däremot så har den här helgen medfört ett stort problem: nu saknar jag er där nere mer än någonsin.

Det var skönt att åter beträda välkänd mark när vi kom in på kåren i fredags kväll. Och ännu skönare att se massa välbekanta ansikten. Seg som attan så blev det en rätt tidig kväll för att kunna hoppa upp tidigt på morgonen och åka till teatern och plocka ur rekvisitan ur lastbilen. Espresso House-frukost som belöning tillsammans med ett gäng sköna brudar. Varför finns inte Espresso House i Uppsala? Det är ju u-landsvarning på det. En sväng till lokalen och fixa ett kollage och därmed skaffat mig en plats i hasps historia. Sen drälla runt på teatern resten av dan (mera Espresso House) i väntan på att ridån skulle gå upp. Skådisarna bjöd in oss till gapskratt och ibland bara gap med för den delen. Första raden skrattar alltid mest när resten av publiken sitter tysta. 

Middag och fest i lokalen efteråt. Den bästa catringsmörgåstårta jag någonin ätit. Men den måste ha varit salt för det gick åt väldigt mycket öl till maten. Det blev dans sen och som alltid när det är dags för bugg tappade jag balansen några gånger, kanske borde jag börja dansa barfota så att jag slipper fläskläppar i fortsättningen. Efter att ha hunnit med en efterfest hemma hos D så kröp jag i säng någon gång vid sju halv åtta på morgonen. Därför var det kanske inte så konstigt att jag fortfarande var full när jag vaknade två timmar senare. Stackars E som fick stå ut med sånna drygheter så tidigt på morgonen. Hann med Halmstadpizza innan jag satte mig på bussen för en lååång färd tillbaka till Uppsala.

Sen dess har det gått en vecka nu. En fullspäckad vecka på jobbet. Tror att jag måste bli lite bättre på att knacka html-koder.

I fredags var jag snudd på för trött för att gå till Katalin, men där hamnade jag ändå till slut. Inte nog med det, jag följde med till BJ också. Kom hela vägen ut på krogen alltså, stannade t.o.m mer än 20 minuter men det är fortfarande inte min grej.

Det är lustigt hur snabbt man vänjer sig vid att ha sällskap när man ska gå och lägga sig. Nu har jag nytt sällskap. Winnerbäcks nya skiva Daugava kom ut i tisdags så nu somnar jag inte utan att ha lyssnat på Tidvis. Biljetterna är betalade och uthämtade. Den 12 november ses vi på Fyrishov.