Festvaltrött efter bara en dag. Men på Hultsfred kan man vila i tältet några timmar då och då, det kunde vi inte igår. Ont i diverse kroppsdelar, men lätt värt det. Hellacopters var riktigt riktigt bra, snacka om att sluta med flaggan i topp. Queens of the stone age var jag inte så bra inlyssnad på, gillade det jag hade hört men när jag såg dem spela blev jag fast. Nya favoriter.

Under The Hives stod jag och Tessan framför andra scenen. Väntade på Foo Fighters. Ibland är det tur att vara lång för jag både såg och hörde nästan hela The Hives-konserten därifrån. Det blev fullt där framme snabbt. Det puttades och knuffades ett bra tag innan konserten satte igång, helt omöjligt att röra sig och det enda som gick att tänka på var att försöka hålla sig upprätt. Hade man trillat hade det varit kört. Ännu värre var det när Foo Fighters klev på. Riktigt läskigt. Efter två låtar ville jag bara ut, bort från folkmassan. Vart man än kollade så mötte man blandade blickar fulla av panik och extas. Vill man ut så ska man ju ta sig framåt och ut mot sidorna så till slut stod jag längst framme vid staketet, helt säker på att jag snart skulle bryta ett revben eller nåt. Kom ut på kanten sen, helt vimmelkantig och skakig. Men efter lite vatten och fått sitta ner ett tag så kunde jag fortsätta njuta av spelningen, fast från 20 istället för 5 meters avstånd.

Visst var det coolt att komma så nära, men aldrig mer längst fram på en rockkonsert. Dave Grohl såg bra ut en bit ifrån också.

Foo Fighters spelning var Så. Jävla. Bra.

Den ersatte tröttheten med adrenalin. Fick en sjuk hostig hals att sjunga med i alla låtar. Den utplånade minnet av en förlorad fotbollsmatch. Ett mirakel i skogen som jag alltid kommer minnas.