Onsdag
Just nu är klockan 19:50 lokal tid och jag sitter på Atlanta airport, utan internetuppkoppling så när det här postas är jag redan hemma i Sverige.

Eftersom det är så lång tid (26 timmar) mellan mina filghter så kan jag inte checka in igen, utan jag hänger här i Arrivals Lobby. Sitter precis där alla förväntansfulla människor står och väntar på nära och kära som anländer i en aldrig sinande ström. Det är härligt att se så många glada välkomstkramar (tänk flygplanscenen i Love Actuelly).

Själv var jag allt annat än glad när jag lämnade Fort Myers tidigare idag, var till skolan på dagen, sa hejdå till folk och sen skjutsade Jenn mig till flygplatsen. Inte en chans i världen att vi kunde hålla tårarna tillbaka när det var dags att säga hejdå, de slutade inte rinna förrän jag hade passerat säkerhetskontrollen och var på väg till gaten. Det gör fysiskt ont att tänka på att det säkert kommer gå minst två år igen innan jag får träffa en av mina bästa vänner.

Ångrar inte för en sekund att jag åkte hit, har haft världens bästa semester som var som att komma hem lite synd bara att den gick alldeles för fort.

Ikväll: Sleep-over på Atlanta airport, får se hur mycket sömn det blir. Jag är sjukt trött efter att ha suttit uppe och pratat kultur och politik med Frank halva natten, men kommer nog inte bli så sammanhängande sömn med all liv och rörelse här.

Imorgon: Ge mig ut på stan i downtown Atlanta, det kan gå precis hur som helst. Vi får se om jag hittar hem :)

Torsdag, 14:15 lokal tid
I made it thorugh the night. Tack vare mina bästa kompisar (öronpropparna och den uppblåsbara nackkudden) så fick jag en helt ok natt i min fotölj. Vaknade ungefär en gång i timmen, bytte sida och fortsatte att sova.

Efter några frukostbagels var jag redo att jag mig ut downtown Atlanta. Ta det på rätt sätt, men jag har aldrig känt mig så vit och uttittad i hela mitt liv som när jag klev av tunnelbanan inne i stan. Vandrade lite på shoppinggatan, blev glad när jag såg en skylt där det stod Mall, fast det blev total besvikelse när jag klev in, såg inte alls ut som de malls jag är van vid, skabbiga butiker som inte var större än en kiosk.

Efter lite mer vandrande ute på gatorna kom jag fram till mitt mål: The CNN Studios. Gick på den guidade visningen och fick se allt bakom kulisserna, jätteintressant! Fast det var nära att jag missade det, första stoppet var nämligen världens längsta rulltrappa (ja den är världens längsta på riktigt). Som tur är har min rulltrappeskräck mildrats genom åren annars skulle jag inte tagit mig upp.

Tog en promenad i Atlanta Olympic Park innan jag begav mig tillbaka till flygplatsen. Efter det här känner jag mig helt klar med Atlanta, har sett det jag ville se jag har noll önskemål om att komma tillbaka hit.

Ikväll: Har ännu inte tänkt ut var jag ska äta min sista amerikanska måltid, varför finns inte Applebees här på flygplatsen?

Imorgon: Landar i Sverige vid lunchtid. Hoppas att det blir Kaizers Orchestra-konsert på kvällen.

Kl 18:21
Nu sitter jag vid gaten och väntar på att få gå på. Det sitter oroväckande många barnfamiljer här som ska med samma plan. Mmm, små barnfötter som sparkar på mitt säte, precis så vill jag bli vaggad till sömns. Två barn gråter redan, jippie.

Lösning: Söv alla som är under 12 år, är det verkligen så farligt?

Förövrigt så hittade jag Panda Express i food curten, deras apelsinkyckling blev min sista måltid. Kommer sakna den. Och massa annat gott också.

I väskan finns följande ätbart: Ranch dressing, massa Jello, pancake-mix, sparyolja, Cheetos, Skittlers, M&M's, Oreos, micropopcorn, Beef Jerky, en stor burk hostmedicin och en flaska Southern Comfort.