Igår prickade jag in regnskur både på väg till och från jobbet. Extra blött blev det p.g.a de trasiga mjukisbyxskorna. När jag kom upp från tunnelbanan ville jag bara hem och dra på mig torra strumpor, men det var något som hindrade mig. Från det lilla torget hördes späda barnröster som sjöng en sång om hur mycket de gillar glass. Eftersom jag också gillar glass (förutsätter att det var Ben & Jerrysglass de syftade på) så kände jag en omedelbar connection med den här barnkören, gick upp till scenen där de stod och då såg jag att det var marknad!

Jag älskar marknader, hur den helt plötsligt dyker upp, lockar ut folk på gatorna och det blir sådär riktigt trivsamt. Önskar jag kunde stödköpa grejer från varenda stånd eftersom jag tycker att det är så härligt att de finns. Nu är det ju så att min smak inte riktigt innefattar hemsnidade mortlar, bordslöpare med talgoxar på, stirrande porslinsdockor och dylikt. Tur är väl kanske det för då skulle jag bli ruinerad. Men jag gillar att de här sakerna finns och man ska aldrig säga aldrig, snart kanske jag sitter där i ett hem som är helt proppfullt av små stentroll.

Nu får jag hålla mig till det ätbara som finnas att få tag på; hemmagjord sylt, nybakat bröd och brända mandlar.

Det var morfar som lärde mig äta brända mandlar, den där sorten med rosa klet runtomkring. Nu säljs ju sånna i vilken vanlig Konsumbutik som helst, men på den tiden så fick man bara tag på dem på marknader och liknande så när morfar ibland smög fram en påse med ojämna, knallrosa karameller i då var det fest!