Spökvandringen var bra, och läskig såklart. Under två timmar gick vi runt i Gamla stan, hade en guide som verkligen kunde berätta historier med inlevelse. Vi träffade på pestsmittade, bödlar och en hel del vålnader (Vita Damen, Grå Mannen, flickan och vargarna, Herr Måns, osv) under tiden.

Jag försökte gömma mig bakom Emely, puttade henne framför mig nästan som en offergåva. Fanns hon inte i närheten när spökena kom så gjorde jag samma sak med främlingar. Jag hukade mig för att inte på något sätt bidra till att spökena skulle uppmärksamma mig, tittade åt ett annat håll och kämpade med att se så cool ut som möjligt så att de skulle förstå att det inte var någon idé att försöka skrämma mig.

På ett ställe så skulle vi gå förbi ett skynke som var upphängt på en smal gata. Innan det var min tur att gå förbi stod jag och steppade av rädsla, här förstod jag ju att det skulle hända något läskigt. Pep "jag vill inte, jag vill inte", men folket bakom ville ju gå förbi så det var bara att bita ihop. Jag tog sats och sprang förbi skynket, då höll jag på att knocka det lite förvånade spöket som inte hade väntat sig att någon skulle komma med sådan fart.

Mina nerver var på helspänn hela tiden och när det var dags för avslutningen på vandringen så sa jag stopp. Hela gruppen (ca 120 pers) skulle gå ner i en källare och avsluta där. Näst efter mörka skogar och vinden så är ju källare det läskigaste som finns. Att gå runt i stan klarade jag av eftersom då visste jag att jag hade en chans att springa ifrån spökena. I källaren skulle det inte finnas någon möjlighet att komma undan. Alltså stannade jag kvar uppe på gatan.

Det var förresten en till tjej i gruppen som också hoppade över att gå ner i källaren. Okej att hon var runt 5 år, men jag var iaf inte ensam om att banga källaren.

Så här efteråt så har jag fått förvånadsvärt lite men av hela vandringen, kanske mest för att jag intalat mig själv att de där spöken finns ju bara i Gamla stan och där är jag nästan aldrig.