I fredags checkade jag av en sån där milstolpe som kommer förr eller senare; jag körde bil utan passagerare för första gången. Kändes jätteläskigt och helt naturligt på samma gång. Kom försent till Idoltittandet hos Emma eftersom det tog mig minst 10 min att parkera (parkera, ut och titta, justera, ut och titta, justera lite till, osv). Jag var ju där för sällskapets skull och inte själva Idoltittandet så jag har faktiskt redan glömt vem som åkte ut. 

Innan Toveträffen på lördagen var jag och kollade på lillebrors innebandymatch. Eller ja, han satt bänkad hela matchen eftersom han precis börjat spelat med de stora pojkarna så jag fick istället ägna mig åt att helt ogenerat spana på de där lammkötten som är hans lagkompisar. He he he.

Tove hade återacklimatiserat sig väldigt bra, åt typisk svensk mat (McDonalds) och shoppade bara sånt som den svenska vintern kräver (varma vantar). Fast brun var hon den jäkeln, men sånt går ju att skrubba bort.

På kvällen var det överraskningsfödelsedagsfest för Gunnar och det var en väldigt lyckad fest med massa mat och mycket folk. Födelsedagsbarnet såg överraskat ut, fast jag saknade de glädjetårar som jag tycker borde vara obligatoriska vid sånna tillfällen. Just precis när jag började känns mig lite trött och sliten så var det dags för (en sen!) utgång. Då tackade tant för sig och vinkade av ungdomarna som vinglade in mot stan.

På söndagen firade vi världens bästa pappa, i paketet låg ett par strumpor och biljetter till Hoffmaestrospelningen i januari. Det åts tårta och sen satte jag mig på ett tåg hem igen. Nöjd och belåten, som jag brukar vara efter en Uppsalahelg.