Ikväll ska jag på spökvandring i Gamla Stan. Det känns väl som en passande aktivitet för nån som inte ens vågar åka Blå tåget på Grönan utan att blunda och hålla för öronen.

En sak som är positivt är ju att när jag blir riktigt, riktigt rädd så vågar jag inte ens gråta. Visst, jag blir stel som en pinne, kan inte prata och blir kritvit i ansiktet men det är ju iaf betydligt mindre uppseendeväckande än att vid nästan 25-års ålder börja panikgråta och ropa efter mamma mitt bland massa främlingar.

Sa jag förresten att den här spökvandringen är min idé? Joråsåattsåärdet, när det går tillräckligt långt mellan gångerna av idiotiska infall så blir det såhär. Då blir jag styv i korken och får för mig att jag minsann inte alls är rädd för nåt. Igår tittade jag ju faktiskt på nazizombizerna i Död snö och vågade jag inte kolla på halva Skräckministeriet i förra veckan? Det gör mig tuffare än Tarzan i mina ögon. 


Bild från www.mikethepoet.com som anordnar spökvandringen.