Loppet som jag hade förhoppningar att persa på blev istället mitt sämsta på länge och jag sprang in på (för mig) skittiden 1 timme och 5 minuter. Strax innan 5 km gjorde sig knäna påminda igen och andra halvan av loppet fick jag växla mellan att springa och gå. Varje meter jag gick var en plåga eftersom jag så gärna ville springa istället. Men jag höll igen ändå för jag vet ju att jag bara skulle förstöra knäna ännu mer om jag körde på.

Är så otroligt besviken och om de som sprang förbi mig hade tittat noga så hade de sett bittra tårar som darrade i min ögonvrå vid några tillfällen. Inte bara för att det blev ett sådan fiaskolopp utan för oron över knäna.