När jag började skriva det här inlägget så hade jag egentligen Weezerlåt i tankarna och den påminner mig alltid om Jenn. Och jag hade skrivit om hur gärna jag vill åka och hälsa på henne, Eric, Lily och Little John. Om hur lätt det är att prata med någon som direkt förstår vad jag menar eftersom vi allt som oftast tänker likadant.

Men så hörde jag den här låten och den fick mig att tänka på någon helt annan. För en herrans massa år sen så dumpade Johan (Lambi) mig. Jag hade inte alls sett det komma och då gjorde det så ont, så ont. Jag kommer inte ihåg om jag grät men jag vet att jag struntade i allt vad stolthet hette, bönade och bad om en chans till. Att jag kunde ändra mig, vadsomhelst. Men nej.

Det här var strax innan jul och när vi hade sagt hejdå så satt jag och bara stirrade ut genom fönstret ut i vinternatten. Då spelades den här låten och jag bara grät och grät. Ute föll snön och jag trodde aldrig att jag skulle bli glad igen.

Snön föll
och plötsligt kom tårarna
snön föll
jag saknade dig så
jag mindes den natten
när allting tog slut
jag minns hur jag satt där
och tittade ut och hur snön föll

Det är ju så himla typiskt att just den låten spelades då och hade jag inte varit bara 18 år och så himla ledsen så hade jag säkert skrattat över ironin i det hela. Länge efteråt så högg det till i hjärtat så fort jag hörde Jöbacks julballad, men idag så träffar jag Johan titt som tätt och det är bara kul att ses och prata lite. Så Snön föll påminner mig om Johan, fast numera utan tårar och på ett bra sätt.