Idag fick jag vara med om något gulligullgulligt. Du kommer att säga awww tills du dör, jag lovar.

På min lunchpromenad så passerar jag en skola. Vid utkanten av skolgården (den del som ligger ut mot trottoaren) stod det en liten tjej på sisådär 8 år.

- Åhh vilken fin telefon du har! hörde jag när jag gick förbi henne (hey, en komplimang är alltid en komplimang och tjejen har ju uppenbarligen bra smak)
- Tack ska du ha!
- Skulle du kunna hjälpa mig med en sak?
- Javisst, vad är det för något du vill ha hjälp med? (här tänker jag att hon kanske inte kan hitta sin vante, knyta ett skosnöre eller nåt sånt)
- Ser du han i blå jacka där borta? (hon pekar på en jämnårig pojke som leker på skolgården en bit bort)
- Ja, vad är det med honom? (jag ser lugn och sansad ut men tänker egentligen: Åh nej, åh nej, åh nej, han har slagit/mobbat henne och nu ska jag trösta och vad sjutton ska jag säga?!)
- Han heter Johan och jag är kär i honom och skulle du kunna ge honom den här lappen och fråga chans för jag törs inte? Allt det där får hon ur sig på ett enda andetag och håller fram sin lilla lapp och tittar på mig med den oskyldigaste blick jag sett. Här borde jag väl egentligen sagt att det vorde ju bäst om hon gick fram själv, men kunde liksom inte nekat henne nånting när hon såg sådär himla oskyldigt barnslig ut.

Jag lät bli att informera henne om att det där med killar och känslor ska man passa sig för och gick istället fram till Johan, visade honom lappen, pekade bort mot flickan och frågade om hon fick chans på honom. Johan nickade, log och fick fram ett långt ahhh det får hon.

Tummen upp mot flickan som inte släppt oss med blicken och när jag gick förbi henne fick jag en stor tackkram innan hon sprang bort till Johan.

Jag önskar henne och Johan all lycka och håller tummarna för att det inte var någon fröken som såg mig och som nu satt upp någon most wanted-skylt inne på skolan gällande den okända kvinnan som går runt på skolgården och delar ut lappar till små barn.