Det som skulle blivit morgonjogg imorse fick bli powerwalk istället. Det behövdes bara några löpsteg för att knät skulle säga ifrån. Istället för att försöka "springa bort det" så gick jag alltså. Det gör inte underverk för mitt morgonhumör att behöva ge upp sådär, men förhoppningsvis så gör det gott för knäna i längden.

Men allt det där dåliga humöret försvinner på vägen till jobbet. Jag bor bara fem minuters promenad från jobbet och på vägen dit går jag igenom en skog. Hur kan man inte bli på bra humör om man börjar dagen med att passera igenom här?