Den där första gången så frågade vi oss om det skulle vara så här enkelt?

Nej det ska det tydligen inte.

Kommer jag någonsin dragandes igen och säger att något känns så himla bra och enkelt så slå mig med något hårt i huvudet. Dräm till ordentligt och fråga mig om jag jag inte lärt mig någonting.

Hoppar man högt faller man hårt och här är det definitivt sluthoppat. Höjdskräck har precis fått ytterligare en innebörd och var jag inte höjdrädd innan så har jag blivit det nu.

Du hoppar högt och faller hårt
Ingenting ska glömmas bort
Det ingen minns har inte hänt
Du låtsas som att inget känns

Jag är inte arg. Jag vet inte ens om jag är ledsen. Uppgiven är nog det närmaste jag kan komma.

I vanliga fall så brukar jag i sånna här lägen säga att jag ska stänga ner ett tag för det går över då. Den här gången behövde jag inte säga till mig själv att stänga av och tvinga bort tankar och känslor med våld.

Det är helt avstängt just nu, vare sig jag vill eller inte, och jag har ingen aning om vart av- och påknappen sitter. Antar att det blir till att köra på autopilot ett tag tills jag hittar den.