I lördags var Magda i stan på snabbvisit. Trevligt att hinna med att träffas, fika och prata av sig med henne och Emely.

Sen väntade något mindre trevligt. Jag är höjdrädd och vi åkte till Solna för att klättra klättervägg. Såg det som en ordentlig utmaning och sådana är ju till för att testas. Men just den här utmaningen gick inge vidare.

De andra klättrade medans jag stod kvar på marken, skakade av rädsla och kräktes av nervositet. Hela kroppen bara låste sig.

Min "allt går bara man ger sig fan på det-mentalitet" fick sig en ordentlig törn. Klart att jag vet att man inte ska klanka ner på sig själv för det leder aldrig till något bra, men jag kan inte släppa det här. Är fortfarande så otroligt besviken på mig själv.

Och den där känslan av besvikelse och nederlag går inte riktigt att skaka av sig. Och ska man ens skaka av sig den? Den måste ju kunna användas till att övervinna sin rädsla.

För övervinnas måste den, alternativet är nämligen att fortsätta att gå runt och känna sig värdelös och så vill jag inte ha det.

Så fort det slutar göra ont i bröstet när jag tar på mig en tröja så är det dags att ta tag i den där rädslan.