Först blir jag ledsen, sen blir jag arg.

Det brukar vara i den ordningen som känslorna kommer. Och alltihopa bottnar egentligen i en besvikelse som antningen är riktad mot mig själv (när jag underpresterar), andra (som sårar mig) eller världen (som är orättvis).

Ibland går det så snabbt att jag är ledsen när jag börjar lyssna på den här låten för att vara så in i bomben förbannad när den är slut.

Och sen när den har gått på repeat tillräckligt länge så känns det bättre. Den har hängt med ända sen den där tiden så man var ledsen och arg för jämnan (läs: puberteten) och den håller än.

Här är den, min näsduk och boxpåse: