Ni andra kan fortsätta läsa.

Gick till jobbet med högklackade stövlar, det brände mer och om trampdynorna (längst fram, under foten, precis innan tårna) men jag gick på. När vi skulle låsa upp dörren till kontoret fick jag nog och slet av mig skorna. Det skar som små knivar när jag tassade upp till översta våningen, satte mig i stolen och tog av strumporna. Förväntade mig att fötterna skulle stå i brand eller liknande och det var inte långt ifrån, en promenad på 5 minuter hade orsakt en blåsa på varje fot som hade storleken av en femkrona.

Aj.

Väntade på att apoteket skulle öppna så att jag kunde hasa dit och köpa Compeedplåster.

"Men de där strumpbyxorna kan du inte, det är ju hål där bak". Toppen. Tur att Petra var uppmärksam iaf annars hade jag väl gått runt så hela dagen.

Det skulle vara stört omöjligt för mig att ta mig ut på stan i stövlarna igen, min tanke var att linka ut i innetofflorna och låtsas som att det är inte är något konstigt med det. Tur att Kims skor passade så att jag slapp se både halt och förvirrad ut när jag gick (förlåt, linkade fram) nerför Drottninggatan. Fixade Compeed, nya strumpbyxor och nya skor. Bra det.

När jag satte på de där stora plåstren var det knappt så att de täckte blåsorna, bara så att ni förstår hur läskigt stora de var.

Haltar runt resten av dan och när jag står med cykeln står vid rödljuset på väg hem från stationen kan jag bara tänka på hur skönt det ska bli att få komma hem, lägga fötterna i högläge och stanna där resten av kvällen. Mitt i dagdrömmen om min fotpall så tappar jag balansen när jag ska ta fart för att trampa vid grönt. Jag parerar stiligt cykeln och underviker att ramla, MEN för att inte ramla måste jag snabbt sätta ner höger fot (där den största blåsan sitter). Tårarna är inte långt borta när jag känner hur jätteblåsan går sönder.

Innanför dörren hemma sätter jag mig direkt på golvet, sliter av strumpan och beskådar det blodiga Compeedplåster som täcker den trasiga huden som en gång i tiden höll ihop min trampdyna.

Jag gick runt med brutna ben i foten i två månader innan smärtgränsen var nådd, men det här...Det här gör så mycket mera ont.